Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

Med Agnes kanske, men der får pi inte se mycket af mig. Hvarföre det? Elfridas ton uttryckte mycken förvåning — och Agnes såg upp, med en min af oro afvaktande brodrens svar. Hon trodde icke, att han för en främmande skulle uppge det verkliga skälet. I samma ögonblick ropade henne onkeln och hon reste sig genast för att lemna rummet. Passerande förbi brodren, sade hon mildt: Jo, han skall nog komma för allas vår skull. Han bet sig i läppen utan att svara. Då de blefvo ensamma, frågade Elfrida: Hvad betyder det, kapten Treherne? — Hvad har händt? Och då han vände sig emot henne, mötte han hennes klara ögon, som frågande fixerade honom. Han tvekade icke att säga henne sanningen. — Han hade under de sista dagarne till sin egen förvåning anförtrott henne mycket. Huru många af sina tankar och åsigter hade han icke öppenhjertigt framlagt till: denna unga qvinnas bedömande. Huru allvarsamt hade hon icke ogillat dem, hon ansett skefva, huru vänligt tröstat, der hon ansett sådant behöfvas. Deras vänskapsförbund, för några dagar sedan i sitt embryo, hade sedan hemfärden från isen förundransvärdt blomstrat och utvecklats — och var nu ett mycket vackert specimen af vänskap för sin älder. George besvarade hennes fråga nästan lika oskrymtadt, som om han talat men systern. Ingenting har egentligen bändt — jag har endast haft en tvist med min mor och vill för närvarande inte besöka henne. En tvist med er mor? Elfrida, ihågkommande sin milda, kärleksfulla moder, kunde knappast tänka sig möjligheten af tågot fådant. Åhl! kapten Treherne;