Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

återtaga. Hennes besök vid Ariscedwyn närmade sig sitt slut, och hon skulle då återvända till Sorel Cottage, utan att der ens kunna hoppas på den omvexling, som förut genom brodrens besök varit henne beskärd. Agnes hade fåfängt försökt att åvägabringa en försoning mellan modren och George. Hon hade upprepade gånger talat med brodren; mången qväll inne i hans rum och under ensamma, långa promenader hade hon med all sin innerlighet sökt bevisa honom det orätta uti att lefva i fiendskap med någon menniska, aldra mest sin egen mor, och huru olycklig det gjorde henne att veta sig vara ursprungliga orsaken till deras tvist. Hon hade sagt mer än så; hon hade förklarat hönom hopplös: heten för oss sjelfva att vinna förlåtelse, derest vi icke tillgifva dem, som förbryta sig mot oss. Eldad af sin egen religiösa, försonliga känsla, hade hon sökt mana hans till verksamhet — och den trotsiga blicken i hans ögon, det stolta draget omkring hans mun hade förbytts i allvar och mildhet, Men ehäru. George åhörde systern och aldrig motsade henne härutinnan, hade han likväl ännu ej tågit ett steg för att närma sig hennes önsknvingsmål. Han kysste ömt tårarne från hennes kinder, kallade henne en liten älsklig varelse, alltför god för dennha verlden och för en sådan bror, men han gjorde icke hvad hon bad honom, och bäruti låg källan till Ågnes största oro och be kymmer för det närvarande. Fruktan att förlora hans sällskap trädde dock härvid i skuggan för den öfvertygelse, hon bar inom sig, att de menniskor, som lefva i strid med sin nästa, ej kunna hoppas på himlens välsignelse för sina gerningar eller framgång uti sina företag. Hennes ende, älskade bfoder ämnade nu lägga vida haf mellan sig