Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 3

NYPA AROUTD BYTVANBE BOERUV GRABB IUTVITLD sistone (Insändt.) Leonhard Fredrik Rääf. (Slut fr. gårdagsbl.) Äfven mot senare tiders lagstiftning i fattigvård var R. fiendtligt stämd. Han var i botten välvillig och hjelpsam, trots all yttre sträfhet; men han ville hafva fatHevärden byggd på kristlig barmhertighet och välvilligt förmynderskap å ena sidan, på ödmjukhet och sträfeamhet å andra sidan; Huri han bedömde de rättstvister; som uppkommo i följd af pockande fordrad, men vägrad fattighjelp samt tidningarnas uppträdande till fattighjonens försvar, kan man förstå af följande hans slutyttrande i fattigvårdsfrågan. Efter att hafva yttrat sig om anledningarna till den öfverhand tagande fattigkräftan, i hvilken Carl XI:s reduktion spelat sin stora roll... dock, det är bäst att låta R. sjelf tala: Men så snart k. Carls XI:s reduktion förblottat adeln; när större delen af denna indragna jord stälts under förvaltning af kronans fogdar, som icke egde rätt eller förmåga att öfva barmhertighet och undseende, och en annan del anslagits till boställen åt ombytlige embetsoch tjenstemän, utan ärftlig kärlek för underhafvande; när adeln på 1700-talets första år nödgades begynna försäljning eller bortpantning af urgamla frälsejorden till bondeståndet, hvars behandling af underlydande är allt för väl bekant, att här behöfva utvecklas; då uppkom i samma tidsföljd denna mängd af tiggare, som nyligast, genom flerehanda författningar, nått sitt högsta flor och blifvit med stätliga privilegier benådad. (IV, sid. 288.) Och efter en historik öfver fattigväsendet, visserligen med särskildt afseende på Ydre, men med mycket som rörer hela Sverige, samt icke så få sidohugg mot hvarjehanda nyhetsmakeri, slutar han, den gamle bespottaren af senare tiders många gagnlösa komitger och orimliga författningar, med att, spefullt, föreslå en komite för frågans grundliga utredning... En komit (och den stora mängden af sådana med sina högst förträffliga resultater, uppmuntrar ju till flere dyvlika) borde nedsättas för att utröna antalet af dem, som, utan bestämda understöd af fattigvården, likväl njuta sitt uppehälle på andras bekostnad. På denna lista borde upptagas alla de, som af barmhertighet eller slägtförbållanden få vistas och lefva gagnlöst i andras hus; alla de, som njuta pensioner utan föregående embete eller tjenst; alla de, som stryka landet omkring under namn af arbetslöse geäller, förliste sjömän, gårdfarihandlare, säljare af mångartadt kram, birfilare, positivspelare, förevisare af hvarjehanda gyckelspel och lappriskonster: käringar och vissa tidningsskrifvare som lefva af sqvaller; kring. vandrande predikanter och den stora menniskomängd .som af deras skrål lockas från sina göromål; cessionanter, födde på fordringsegares bekostnad; uppköpare på landet, som idkeligen befinna sig på landsvägarne: tatare och hästskojare med flere desses gelikär, alla samtliga icke annat än skojare som utan gagn; utan arbete (!), söka och vinna sitt uppehälle genom: medlidsamhet, gästfrihet, lättroHet, nyhetsbegär eller-bedrägeri ). Insändaren har ofvan yttrat sig om R:s förhållande till sin -frände Hartmansdorff. Mången har. ansett R. såsom, i följd af sin omutliga royalism och konservatism, undfallande och eftergifven för maktmissbruk af myndigheter samt i allmänhet såsom byråkrat. .Man kan dock näppeligen begå något större misstag. Rääf var alltigenom sjelfständig, oböjlig i hvad han ansåg rätt och glömde aldrig, med all sin vördnad för konungen, att lagen, efter fornnordisk sed, stod öfver alla, äfven öfver konungen. Någon mera energisk och seg oppositionsman motmaktmissbruk af embetsmän och embetsmyndigheter torde man få svårt att uppleta; och han höll strängt på kommunernas sjelfstyrelse inom lagbestämda gränsor. Med all hans aktning för embeten och embetsmän, ville han dock aldrig i vanlig mening egna sig åt. embetsmannabanan; och karakteristiskt-är hvad som yttras i hans biografi (Biogr. Lex.) påtagligen sjelfbiografi, om slägten: Den (slägten) har alltid varit besuten och förstått att med. anständig hushållning bevara sitt eget, utan att eftersträfva statens vanskliga bidrag. BR. var och förblef aristokrat, äfven i detta ords vackraste betydelse; och en verklig aristokrat kan svårligen blifva byråkrat. Ända in på ålderdomen fortsatte R. sina studier och älskade läsning. Han var ivalet och bedömandet af sådan vida mindre ensidig än man i allmänhet förmodat. Sålunda hörde insändaren honom vid redan fylda 60 år med förtjusning omtala en och annan af H. C. Andersens sagor och äfven: tyr; och minnes väl den beundran och glädje, som de första häftena af Törnrosens Bok (Jagtslottet, Hermitaget, Hinden) hos honom väckte. Ja, han läste ej sällan äfven sådana verk, som han strängt ogillade; och vi skola i det följande anföra ett märkligt exempel härpå från en af koryfeerna för Frankrikes romantiska skola. Rääfs litterära förtjenster, af några få kännare högt skattade, hafva af den stora läsande allmänheten blifvit alltför litet kända och uppskattade, och detta till väsentlig del derför att många hans bästa skrifter och uppsatser varit införda i tidskrifter och handlingar (t. ex. VitterhetsHistorieoch och Antiqvitets-akademiens handlingar) samt att mycket af hans värdefulla forskningar kommit i dagen såsom bidrag till andra författares arbeten. Men säkert är att det R. under eget namn utgifvit väl förtjenat mera uppmärksamhet än det vunnit. Sålunda länler det Sveriges läsande publik i allmänhet samt Sveriges adlige godsegare i synnerhet till föga heder, att Rääfs förtjenstfulla Ydre beskrifning, hvaraf 4 delar utkommit, men ännu 2 å 3 voro tillämnade, icke kunnat ut2 kart kg än TD Sp NT ANDE och I Jr (fört nr Art PJ krk Fk fke ft PY HR fr KR RR