Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 3

nen S:t Paul den 14 Juni. Det femhundrade miles långa revieret upp till Quebec är kanske ett af de vackraste som finnas. Terrassformigt sluttande ned mot stränderna, med berg, dels skogbeklädda, dels höljda med ett snötäcke, i bakgrunden, erbjuder landet å ömse sidor med de små täcka landthusen, alla hvitmålade, den reguliera indelningeu af fälten, mellan hvilka stängseln oftast utgöres af en grönskande häck, och de små täcka grupper af löfträd, som utan att inkräkta i någon väsentligare mån å den odelbara jorden, dock förekomma tätt nog, anblicken af en ofantlig park eller trädgård med kringströdda, hvita lusthus. Lägger man så härtill revieret sjelf med dess täcka holmar och det rörliga lif, som framkallas af den mängd kommande och gående ångoch segelfartyg som trafikera detsamma, har man en helgjuten bild af den mest tilltalande effekt. Af öfverfärden med dess sjösjuka och små besvärligheter syntes än intet obehagligt minne qvarstå hos emigranterne; den förtjusande taflan utöfvade äfven på dem sin verkan, och sin hän ryckning gåfvo de tillkänna genom att, sedan de uppklättrat å relingarne och i vanten, helsa hvarje mötande fartyg med ljudeliga hurrarop, en artighet somralltid besvarades. Otvifvelaktigt bidrog denna bild af idoghet och välstånd, det första intryck de fingo af den nya verlden, till att än högre stämma de förhoppningar om lycka och framgång, som redan förut lifvade emigranterna; men om så var, torde de alltför snart finna, attlyckan och framgången här i landet icke lik: som en mogen frukt plockas af trädet. Ty om det än är säkert, att tillfällen till ett oberoende lif finnas här i vida större omfattning än möjligen i något annat land kan erbjuda, så är det äfven lika säkert, att ernåendet af en dylik förmån icke köpes utan arbete och försakelser, understödda af en energi, som trotsar alla hinder. Tisdags afton klockan 6 eftermiddagen ankommo vi till Quebec, der emigranterna bodde i en särskild, i närheten af ångbåtens landnivgsplats samt jernvägsstationen uppförd större byggnad, och der de egde att qvarstanna så länge de behagade. Här, i samma hus, hade de äfven att mot Allanbolagets qvittenser utvexla sig jernvägsbil: jetter till de platser, till hvilka de redan i Europa försäkrat sig resa, eller ock att köpa sig nya. Sedan detta var gjordt, hade bolaget inga widare förpligtelser mot dem; de hade nu att sörja för sig sjelfva, måste medhafva matsäck för den återstående delen af resan samt reda sig med språket utan tolk. Jag var vitne till deras affärd åt skilda håll, Stämningen var nu betydligt mindre hög än den var under passerandet af S:t Lawrenceflodens vackra revier. De första svårigheterna. gjorde sig redan nu gällande. Tåg kommo och gingo immerfort vid den stora, i flera afdelningar sönderfallande stationen, Med hvilket skulle man gå? Det ena hvisslade en, ett annat två å tre gånger, ett tredje ringde med en klocka. Af någon genom uniform utmärkt betjening fanns ingenting och dertill kom att stationerna genomkorsades af ifrigt skyndande resande, talande olika tungomål, af kärror med resgods, tidningskolportörer m. fl., det hela bildande ett för ovana ögon fullkomligt virrvarr. Mången tvärsäker och lugn Smålandsbonde eller dalkarl såg jag äfven totalt redlös; här var icke som i Sverige, .der man knappast behöfver tänka sjelf när man reser på jernväg, utan här hette det att passa på, om man ville följa med. Under mina försök att hjelpa mina landsmän till rätta hade jag ofta ganska svärt att få dem att förstå, att man, för att fara åt vester, icke borde begagna sig af tåg, som gingo åt öster, och mången härdad skinnbyxa, som synbarligen fått något irriga begrepp om jemnlikheten i Amerika, måste jag med halft våld draga ut ur en af Pullmans sofkup6ger, der han beqvämt slägit sig ned å en sammetsdivan med sitt blåmålade, jernbeslagna matskrin bredvid sig. Snart hade dock allt låtit arrangera sig, det ringdes, peps och hvisslades, och undertecknad, herr tidningsskrifvaren, som jag fått heta under hela resan, helsades vid tågens afgäng hjertligt och vänligt af de till skilda delar i den stora unionen afgående landsmännen. Quebec, som ligger å ömse sidor af floden, presenterar sig onekligen, när man uppkommer till densamma, särdeles fördelaktigt, och det är icke utan glada förhoppningar om några angenämt tillbragta timmar, som man sätter sig på färjan för att från ångbåtsbryggan fara öfver till den norra stranden, der den hufvudsakligaste delen af staden och den på en dominerande höjd liggande väldiga fästningen, Englands andra Gibraltar, som den kallas, äro belägna. Mera bedragen i sin förvän tan kan man dock sällan om någonsin blifva: trånga, krokiga, vämjeligt smutsiga gator, dertill backiga och, der de äro stenlagda, erinrande om allt annat än en plan yta, sneda, gingliga hus, trätrottoirer, der de trasiga plankorna voro de till antalet mest öfvervägande, och der smutsiga, halfnakna ungar ständigt till stort antal förekomma — se der det första, som möter främlingen, då han sätter foten i land i Quebec: Visserligen finner han under sin vandring) i den icke särdeles stora staden gator, som äro presentabla och trafikabla nog, äfvensom byggnader, som vitna om välmåga och smaksinne. men dessa stadens vackra par: tier äro för få, för att neutralisera det första, otillfredsställande intrycket. Till detta sälla sig dessutom oerhördt dyra prisei samt en för en resande ytterst obehaglig och -dyrköpt erfarenhet med afseende å i Canada rådande penningförhållanden. När man kommer från England och är försedd med engelskt hårdt mynt, skulle man väl tro att detta utan den ringaste svårighet skulle låta använda sig sig i Canada, er engelsk besittning, liksom man äfven skulle tro, att amerikanska penningar skulle vara ett gängse mynt i ett land, som står i en så omfattande omedelbar beröring med Förenta Starerna. Ja, man skulle väl äfven hafva anledning tro, att franska 20 francs . stycken skulle vara i åtnjutande af en godl. kurs i ett land. som. fastän det 1763 afl.