Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 2

gerna, till svar, men öfverraskades, då detta i stället blef: Jag är ledsen att inte kunna bevilja onkels begäran, ty mrs Treherne har redan lofvat mig äran af sitt sällskap hem. Helenes ansigto mörknade ännu mera, då hon fick höra, att just Elfrida skulle erhålla den plats, hon ansåg sig sjelfskrifven till. Äfven mr Treherne såg missnöjd ut. Tror du att hon skulle bry sig mycket om att afstå den. Det vet jag inte, sir! Men jag har utbedt mig att få kuska henne tillbaka, och det kan således inte komma i fråga, att jag föreslår någon förändring. — En annan dag skall det blifva mig ett nöje att inbjuda mille du Broissart till en liten promenade en traineau, och vinkande med handen gick han raskt derifrån. Helene var färdig att brista i gråt af harm öfver att ej hafva fått sin vilja fram. Så der gör han alltid, sade-hon, Han tänker på ingen annan än mrs Treherne. — Det hade inte varit mer än hans skyldighet att kuska för mig. — Jag är hans riktiga kusin, men det är inte hon... det var mycket ohöfligt af honom. Han reparerar nog sin oartighet en annan dag, min söta Hålene, sade morfadren tröstande. Jag will inte åka en annan dag, svarade hon. I dag skulle det roat mig, då jag hittills inte haft det minsta nöje, utan bara stått här och sett på; — jag önskar fara hem nu genast. Det var inte snällt af George, det håller jag med om, sade onkeln, nästan öfvertygad om riktigheten af sin mening. — Jag skall fråga honom ännu en gäång, och han lemnade henne för detta ändamål. Hon hade alltför liten finkänslighet för att hindra honom derifrån, George, sade onkeln, då han kom ned till honom på banan, skulle du inte kunna bjuda Elfrida att åka i din släda en annan dag och låta din kusin medfölja nu? Hon