Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 2

Jag har gjort det, svarade han tankspridd. Elfrida steg hastigt upp och föreslog, att de skulle fortsätta åkningen, hvarpå de återvände öfver dammen till det öfriga sällskapet. Mr Treherne var misslynt öfver, att Helåne ej kunde öfvertalas att deltaga i de andras öfningar; hon förblef ståndaktig i sin envisa vägran och motstod hvarje begäran att försöka. Jag bryr mig inte om skridskoåkningen, var det stående svaret på deras tilltal; jag begriper inte hvartill den tjenar; jag sitter helst qvar här. Den stackars mr Treherne fann ingalunda stt angenämt sällskap i sin dotterdotter, ehuru han artigt stod vid hennes sida hela tiden. Hon gaf snäsiga och korta svar på hans vänliga tilltal, och morfadren insåg snart, rutt i fall han fortfarande ville vara på fredig fot med henne, han nogsamt måste undvika att i hennes närvaro yttra sig om Elridas företräden. Flickor äro ofta afundsjuka på hvaranIra, tänkte han för sig sjelf, allt är måhända ganska naturligt. Då han började tala om Georges släde och frågade, om hon ville åka uti den, svarade bon ifrigt: : Ja, det vore roligt att åka hem med den. George kunde gerna kuska för mig, då... Jag tycker mycket mera om det än den välsignade skridskogången. Det gör han nog gerna, om jag ber honom, svarade mr Treherne. Förmodligen srbjuder han någon af damerna plats i sitt ikdon, och, i fall det blir Agnes, afstår hon atan svårighet sin rätt åt dig. Då George närmade sig, ropade onkeln honom till sig, angelägen att tillfredsställa sin kinkiga dotterdotters önskan. Käre George, började han, din knsin Helene är mycket nyfiken att få försöka litt ekipage. Kanske du ville vara så god och skjutsa henne tillbaka till Ariscedwyn, när du slutat din skridskogång. Mr Treherne väntade Wlott ett: mycket