Aftonbladet – 16 juli 1872, sida 2

— LA — ter den andra, de flesta af vemodig tendens Hvarje ton genklingade i Elfridas uppmärk samt lyssnande öra och hennes ögon glim made af tårar. Helene satt och betraktade henne oafbrutet — hon undrade i sitt sinne hvad som i afton gjorde George så liflig och sällskapslik, han som eljest alltid plä gade vara så indifferent och tystlåten, Sängen upphörde, men Elfrida var så för sjunken i drömmerier, att hon icke vaknade upp förr än hon invid sig hörde George: röst, som yttrade: Huru tyckte ni om sången, mrs Tre herne? Hennes ögon stodo fulla af tårar, då hon slog upp dem och mötte hans — en farlig kompliment för en ung mans sång. Tack, så hjertligt, sade hon enkelt. Han hade kommit för att skämta öfver hennes distraktion och höra på det öfverdrifns beröm han väntade, att hon, lik alla andra skulle slösa på hang talang — men då har uppfångat hennes vältaliga blick, reste han sig hastigt och gick ut. Han frågade efte: ingenting mer. TJUGOFEMTE KAPITLET, Btt vänskapsförbund. Den stora vägen ned till de förut nämnda sanka ängarne var en och en half mil frår Ariscedwyn, men det fanns äfven en kor tare genom trädgårdarne och öfver åkrarne då dessa senare, som fallet nu var, lågo ny upplöjda och jorden dels var blöt, dels knåglig, kunde den ej begagnas till fotvandring, utan måste stora landsvägen följas. Elfrida hade nu tillbragt fjorton dagar på Ariscedwyn, Frost och töväder hade omrexlat och, till de ungas synnerliga belåtenhet, låg under de sista dagarne isen