Aftonbladet – 15 juli 1872, sida 2

arna, Icke endast Österrike har till följd f olyckliga krig och ett föregående dåligt nansväsende hårdt hemsökts deraf. Itajen delar samma öde och Ryssland likalees, ja icke en gång Amerika har kunnat ålla sig alldeles fritt derifrån, och dess appersmynt står, trots de upprepade afetalningarna, ännu sämre än Österrikes. rankrike förtjenar i sådant hänseende att nföras som ett enstående lysande exempel. rots alla de bördor franska folket måste ålägga sig för att kunna uppfylla sina förindelser, visar sig likväl hos detta folk ärre symptomer till socialt missnöje än nnorstädes. Hos oss, som milliarderna kola tillfalla — deraf märker folket likväl lärmast endast en allmän stegring af prien på allmänna lifsförnödenheter — kan nan icke taga en tidning i handen utan att äsa om talrika striker och utvandringar i nassa (till följd af de sistnämnda har folknängder i den stora provinsen Pommern ent af aftagit). Hos fransmännen deremot vör man icke talas om några arbetsinställningar, och utvandringen från hela landet ir icke så stor som från en enda provins 108 ossle Franska nationalförsamlingens möte den 9 dennes, i hvilket fortsattes behandlingen af åtskilliga lagförslag till införandet af nya skatter, var åter ganska stormigt. Venstern gripes vanligen af ett sannskyldigt raseri, då Rouher visar sig i tribunen, och detta var i hög grad förhållandet i församlingens möte förliden måndag. Ron ville göra en anmärkning om den af presidenten fastställda diskussionsordnivg men medlemmarne af venstern nast skräla, trampa och hyssja så vå . att till och med Indegpendances antikejserlige korrespondent betecknar larmet som helvetiskt. Uppträdet varade öfver en fjerdedels timme, hvarunder Rouher : förgäfves sökte komma till ordet. Slutligen hotade presidenten att lemna salen och uppskjuta mötet, hvarvid Rouher afstod från ordet. Åkerbruks-ochindustriutställningen i Lyon öppnades den 7 dennes af inrikesministern Tefräne. De monarkiskt sinnade hafva som bekant alltid hatat Lyon såsom en af de mest radikala städer näst efter Paris. Derför är den konservativa pressen mycket missnöjd med de granna talen, som vid utställningens öppnande höllos af Lefranc och mairen i Lyon Barodet.-Inrikesministern ansåg utställningen såsom ett lysande vitnesbörd om Frankrikes fasta vilja att lefva ett fredligt, verksamt och fritt lif. Han uppmanade alla att glömma de förflutna striderna och partihatet, att icke heller för mycket fördjupa sig iframtiden, hvarigenom tvifvel och fruktan lätt kunde uppstå, utan att i stället samla alla tankar och alla krafter på den närvarande tiden och dess behof. Barodet skattade Lyon lyckligt, som på ett så lysande sätt är i tillfälle att visa, af hvilken lifskraft Frankrike oaktadt alla lidna olyckor ännu är i besittning. Han framhöll vidare vigten af attständigt öfverväga det farliga problemet om kapitalets och arbetets ömsesidiga rättigheter för att förekomma dess våldsamma lösning samt uttalade nödvändigheten af att i ettland med allmän rösträtt kraftigt sträfva att sprida upplysningen och dess rättigheter. Talaren utbragte derefter ett lefve för republiken och dess president, hvari de församlade entusiastiskt instämde. Gambettas tidning Rpublique francaise prisar regeringens -bållning vid detta tillfälle och meddelar ett utförligt referat af talen. Säkerligen skall nationalförsamlingens höger, som förut varit fiendtligt sinnad mot inrikesministern Lefranc, nu föröka sina ansträngningar att få honom aflägsnad från ministerbänken. Från Spanien meddelas, att den konservativa majoriteten i den upplösta cortesförsamlingen vid ett möte den 5 dennes utI talat sig för, att de konservative icke böra Jafhålla sig från de förestående valen. Detta I beslut omtalas af partiets tidningar såsom ett lysande bevis på enighet inom detsamma. I Såsom en af de förste talarne uppträdde Romero Robledo med ett skarpt anfall mot den nuvarande regeringen och förklarade, latt han såsom medlem af den afgångna miTnisteren endast önskade att blifva stäld unIder åtal, på det att baktalarne måtte kunna blifva brännmärkta som lögnare. Rios RoTsas betecknade det konservativa partiet såsom det enda legala partiet och det enda som kunde rädda landet. Topete försäkrade, latt det konstitutionella partiet skulle försvara dynastien, emedan det uti sig innesluter frihetens, lagens och rättens princip. Romero Ortiz fäste uppmärksamheten på, att af de nio män, som efter Septemberrevolutionen utgjorde den provisoriska regeTringen, voro sex närvarande iförsamlingen: Topete, Serrano, Sagasta, Ayala, Lorenzana och han sjelf;endast två voro medlemmar af den I nuvarande regeringen och en (Prim) var död. ) Sagastatog sist till ordet ochlofprisade detliberalt konservativa partiet såsom det vigtigaste element i den spanska politiken, hvarefter I det af Ayala författade manifestet enhälligt antogs. Ayala, som förut varit dramatisk I författare, tyckes särskildt ha lagt an på I manifestets form, ty Iberia, Sagastas organ, säger, att det skall gå öfver till efterverlden som ett nytt bevis på vårt språks rikedom. Det är emellertid mycket vigtigare hvad der står skrifvet än huru det är skrifvet, och hvad det här kommer an på är att det konservativa partiet således -l ämnar deltaga i valen, De vigtigaste partien skola således i Augusti infinna sig vid valurnorna, och om regeringen häller sitt lord och icke utöfvar någon otillbörlig påtryckning på valen, kan utgången biifva särdeles lärorik och gifva bättre upplysninann Am mantinueunadg tHAarnlblima atvuvnla än vh