Aftonbladet – 15 juli 1872, sida 2

dagsbord sprida ett så lagom starkt och ändå klart sken. Fyra betjenter ombesörjde med fulländad skicklighet uppassningen, Damastduktygen, de kristallklara glasen, Kinaporslinet med det stolta mottot Jag vill öfverträffa (I will excel) inbrändt öfver Treherneska örnen, var alltsammans full: komningen af lyx, tillkännagifvande en förening af mycken rikedom och utsökt smak. Mr Treherne förde Elfrida till öfre ändan af bordet, och hennes små fötter sjönko under gången ned i den mjuka, öfver hela golfvet utbredda turkiska mattan. Helene du Broissart upptog stolen på morfadrens sandra sida. Sedan Elfridas ankomst tycktes hon blifvit mållös. Under de första rätterna gick ej ett ord öfver hennes läppar; hvarje gång hon såg på den intagande Elfrida, blixtrade hennes ögon af barm och afandsjuka. Helåne var mindre till sin fördel än vanligt; dels kanske till följd af ovanan att bära stor toilett, dels af bristen på hållning tog hon sig mycket klumpig ut. Hennes skönhet var ej af det slag, som tålde att ses på nära håll. Hudfärgen på hals och armar var något rödflammig och ej tog sig ej väl ut i urringad drägt; men hon, lik många andra, hade mindre urskilning än svaghet för modet, och derför klädde hon sig i trots af denna fatala omständighet barhalsad. Hon var under middagen mer än vanligt butter emot George och gaf korta, snäfva svar på Elfridas artiga försök att öppna ett samtal med henne. Tycker ni om kollegiet, mademoiselle du Broissart? Bkolan, åh ja, men miss Plimpton är mycket ovänlig emellanåt. Åh, det är -väl inte möjligt. Honlåtsar ibland som om hon vore ond, men hon bar