Aftonbladet – 15 juli 1872, sida 2

sr att undanrödja de förut nämnda orsaerna till återfall till brott, eller minska deras kadliga verkningar. Främst yrkar han vissa örändringar i brottmålslagstiftningen och Angvården, dervid betonande, att båda slaen af förändringar måste sättas i samband ved hvarandra. Frihetsstraffet, såsom liande betraktadt, beror nemligen ej blott f tidslängden för straffet, utan ock af sätet för dess verkställande. Det är derför j nog att företaga ändringar i 1864 års trafflag, utan hand i hand dermed bör gå n reform af förordningen af den 21 Deember 1859 om verkställande af straffarete och fängelsestraff jemte dithörande förattningar. Naturligtvis förutser hr Olivecrona från rissa håll den gamla bekanta, till formen ika stereotypa, som till innehållet temligen ntetsägande invändningen, att man ej bör ubba en så ny lag, som nuvarande straffag, hvilken ännu ej varit i gällande. kraft ner än sju och ett halft år, och af hvilkens verkningar man derför ej skall kunna ega vödig erfarenhet. Det lönar nog mödan, att sfverväga hvad den rättslärde förf. genmäer mot denna invändning. När fråga är — säger han — om grundlagar, eller lagar som oestämma privatas rättsförhällanden sins mellan, är visserligen den största varsamet af nöden, emedan rubbningar i grundvalarne för statsmakternas verksamhet, medborgares rättigheter till egendom och frukterna af en gagnande verksamhet kunna medföra oberäknelig skada och äfventyra den lugna utveckling, som beror af tryggheten i lagarnes fortfarande gällande kraft. Men något annorlunda är förhållandet med ändringar i strafflagen. Denna skall uttala, hvad vid tiden för lagens stiftande må anses vara det med rättvisa förenade strafflidande, som en förbrytare skall undergå. Om det befinnes, att de i lagen utsatta straffen äro för stränga, om man skulle inse, att full rättvisa kunde vinnas genom lindrigare straff eller ett annat lämpligare straffmedel, hvarför skulle man då dröja att ändra lagen i en riktning, som gjorde att straffet bättre än förut blefve ett uttryck af sann rättvisa? Icke kan det vara staten nödigt att år efter år fortsätta tillämpningen af straff, som den upplysta opinionen bland folket erkän: ner icke längre vara med rättvisa öfverensstämmande? Eller att fortfarande begagna straffmedel, hvilkas ändamålsenlighet icke blott kan betviflas, utan till och med måste förnekas? Inga äfventyrliga rubbningar äro här i fråga; hvarken den enskilde eller samhället äro utsatta för några vådor, då strafflagen genom en förändring kommer att bättre än förut uttrycka och statens tjenare att tillämpa den rättvisa, som staten skall utöfva mot den, som öfverträdt dess lagar. Ytterligare framhåller förf., i sammanhang härmed, att 1864 års strafflag väsentligen är en kodifiering af förut utfärdade förorordningar — nemligen förordningen af 1855 om ansvar för stöld, snatteri och rån, förordningen af 1858 om förfalskning, bedrägeri och annan oredlighet, förordningen af 1861 om mord, dråp och annan misshandel — med tillägg af stadganden rörande andra föremål för brottmålslagstiftningen. Deraf förklaras, att man så litet som möjligt ändrade de då, under det nästföregående årstiondet, antagna stadgandena, och att dessa i allmänhet blefvo strängare, än måhända eljest skulle ha blifvit fallet. Den tid, hvarunder man kunnat förvärfva erfarenhet om verkningarna af 1864 års sträfflags väsentligaste bestämmelser, är följaktligen ej så alldeles kort, och hos dem; som haft att tillämpa lagen och närmare kunnat öfverskåda dess verkningar, har också den öfvertygelsen stadgat sig, att den innehåller alltför stränga straff, och isynnerhet att Istraffminima äro för höga. Förf. visar med fJexempel från utlandet, att man der ej dragit i betänkande att efter kortare mellantider reformera strafflagen. Äfvenså bemöter förf. på förhand-väntade anmärkningar mot yrkandet, att en fängelsereform är af nöden och att.1857 års förord ning tarfvar att omarbetas. Man skall hänvisa till den för några årtionden sedan på: började fängelsereformen, till de många väl inredda cellfängelserna. MHärpå svarar författaren att under de sista tjugu till-tretio åren åsigterna om cellstraff, om straffarbete i gemensamhetsfängelse m. m. undergått betydliga förändringar. Man har i utlandet börjat öfvergifvå tanken att hålla unga förbrytare i cell, åtminstone för längre tid. Man inser, att ensamheten i cellen, i och för.sig, föga kan bidraga till den moraliska T förbättringen. Man har funnit nödigt att införa vissa gradationer i straffarbetet igemensamhetsfängelser, och attsöka förbereda och vänja fången att begagna friheten, innan den fullständigt återgifves honom. Utan att underkänna vigten och värdet af förbättringarna i vårt fängelseväsende, yrkar förf. sålunda, att man nu skall skrida till fortsättning af den för ett fjerdedels ärhundrade sedan började fångvårdsreformen, I nästa uppsats skola vi angifva de särskilda förändringar i 1857 års förordning och i 1864 års strafflag, hvartill författaren öfvergår efter de tänkvärda, inledande betraktelser, för hvilka här ofvan redogjorts. Den motivering, med hvilken franska regeringen beledsagat förslaget om tre miliiarderslånet, hvilket enligt telegrafiska TI fandan 2i1ll nutländaha 4idninmanrR osanna