Aftonbladet – 15 juli 1872, sida 2

STOCKHOLM den 15 Juli. f k sl Om återfall till brott. : IL. g Sedan förf. visat, huru litet staten gör! för att genom religiös och moralisk underd visning framkalla en varaktig, inre -sinnes7 förändring hos fången, samt huru för den t frigifne bristande arbetsskicklighet i föree ning med vanfrejden försvårar eller omin-? tetgör bemödandet att finna arbetsförtjenst, utvecklar han den tredje af honom an-S gifna orsaken till det stora antalet återfall : i brott, den nemligen att unge förbrytare för närvarande undergå en bestraffning, likartad med den för de äldre bestämda, i stället att underkastas en särskild straffbehandling i förbättringsanstalter. Förf, anför åtskilliga ur verkligheten tagna exempel, valda sbland hundratal, huru unga brottslingar, som t. ex. vid fylda 15 år dömts för första resan stöld, redan inom derpå följande tio år, således ungefär vid inträdet i mannaåldern, efter en snabb kretsgång af nya brott, straff, frihet för kort tid befunnits dömda till straffarbete på lifstid. Man torde måhända föreställa sig, att straffarbetsfångar under 20 års ålder utgöra ett mycket ringa antal, men detta är ej händelsen. Af de under de tolf åren 1859—1870 nykomne straffarbetsfångar på bestämd tid voro ej mindre än 2437 under tjugu år, utgörande under olika årl! 9, 10, 11 procent af alla nykomne. Detl saknar ej sitt sorgliga intresse att se deunl der-tjugu-åriges fördelning i åldersklasser, hvartill en tabell i generaldirektören Almqvists skrift Apercu sur la legislation penale lemnar tillfälle: åren 1868—1871 dömdes till straffarbete 75 femtonåringar , 172 sextonåringar, samma är jemte det nästföregående 453 :sjuttonåringar, 1868—1871: 243 adertonåringar o. 8. v. Ej mindre betecknande är följande siffra: under den ofvan anförda tolfårsperioden blefvoä nda till 382: konfirmerade i fängelse. Lifstidsarbetes! ådömande redan före eller vid 20 års ålderl är ej så alldeles sällsynt: 1 lifstidsfånge af denna: äldersinkom hvardera af:åren 1860; 1862, 1865 och 1867, samt 2 år 1870. År 1869 inköm en fjortonårig straffånge. Det torde med allt skäl kunna antagas, yttrar förf., att många af dem, som mellan 15—20 år föröfvat brott, kunnat för framtiden räddas undan förderfvet och staten undslippa att föda och kläda dem, om de, i stället att vid första brottets föröfvande Tbehandlas i likhet med personer af mogen Tålder, blifvit försända till någon för unga T förbrytare särskildt anordnad förbättringslanstalt. Det unga sinnet är i allmänhet böjligt, -och under tjenlig behandling kunna oftast äfven de obändigaste lynnen kufvas och de svåraste vanarter utrotas. Men en sådan behandling, omöjlig inom cellfängelset, är-det ännu mer i gemensamhetsfängelset, der tvärtom hvad som kan finnas qvar oförderfvadt af den unge förbrytarens karakter måste gå förloradt under samvistelsen med ofta förhärdade bofvar. Ej kunna de, som saknat all uppfostran, som från barndomen inlärts till lögn, list, lättja och bedrägeri, gönom allenast straffarbete och fängelsestraff ledas till gudsfruktan och kärlek till det goda. Om staten, såsom nu sker, blött gång efter gång straffar dem, men icke gör något för deras uppfostran, skall han otvifvelaktigt, när de hunnit något öfver 20 år, ofta äfven tidigare, få inregistrera dessa bland den förtappade klassen af lifstidsfångar. Slutligen och för det fjerde gör förf. gällande, att straffarbete, såsom det nu verkställes, ej medför tillräckligt afskräckande verkan. För det första håller han före att. hvad utspisningen angår, ett öfverflöd eger rum, som gör att straffet ej kan anses så svårt, som det i mängdens ögon borde vara. Förf. meddelar nu gällande utspisningsstat, jemför dermed det vida sämre -kosthåll, hvarmed tusentals .arbetarefamiljer i vårt land -måste nöja. sig, och kommer på grund Päraf till den slutsats, att fruktan för fängelset minskas af den allmäntutbreddaöfvertygelsen, att fångarne hvarje dag undfägnas med smör och kött eller fläsk o. s. v. Utan att vilja bestämdt motsäga den ärade förf. härutinnan, och utan att fästa tillit till mer eller mindre lösa-sägner, våga vi dock ifrågasätta, om ej möjligen fångkosten, af et! eller annat skäl, som vi nu lemna derhän. tager sig något annorlunda ut på pappe ret, än i verkligheten. Vidare spörjer förf.. om t. ex. hopklistring af tändsticksaskar 0. d. är ett arbete, som kan betraktas såsom ett lidande eller med skäl kan kallar straff-arbete. Häri kan man gifva förf. rätt. men svårligen i den anmärkningen, att för fången, när Han får del i vinsten och deri gehom . kommer: att arbeta under intrycket af fri vilja i stället för tvång, arbetets ka rakter af stra i betydlig mån försvinner och att endast tvång, alldeles oberoende a fångens fria vilja, gör arbetet till straff. Ty å andra sidan kan det väl-ej nekas, at det intresse för arbetet, som eggar til: större ansträngningar, än mnågoti disci plin-tvång kan åstadkomma, i sig innebär en sådan moralisk, på viljan verkande kraft. som förf. ju eljest med så mycken sanning och styrka visar vara en den angelägnaste uppgift att framkalla i fångvården. Om de: s. k. enkla fängelset gör förf. en likartad anmärkning, att nemligen, då fången få skaffa sjg bättre kost, än fängelset består. samt eger att arbeta eller icke efter eget behag, det blir blott ensamheten i cellen och frihetens förlust, som komma att inne hålia något afskräckande för den, hvilkens bildning och lefnadsvanor ej höjt honom: -l öfver den stora massan af folket. a -— AA KH dd ES och bark om ord På Me Ni MWYlcerr 1