Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 2

flod af lockar; ögonen — dessa stora ögon med sin oändligt djupa blick, som nästan tycktes omstråla allt hvarpå de hvilade — voro nu fästade på George med ett uttryck, mycket liknande det i hans egna. Deras tystnad varade blott några sekunder, och George var den förste som talade. Jag ber om förlåtelse, sade han, jag visste inte, att någon var härinne. Jag förmodar jag har äran tala med mrs... Ja, jag är mrs Treherne, svarade Elfrida blygt. Jag väntar, att de andra skola komma ned till middagen. De togo icke hvarann i hand, men George trädde henne litet närmare. De äro senere än vanligt sade han seende på sin klocka — har ni väntar här länge? Nej, endast en qvartstimme, men den har förefallit mig lång. — Jag trodde det var min man när ni kom. Kapten Treherne hade alldeles förgätit honom. : Jaså! Ja, William är min kusin, sade han, så att ni måste tillåta mig att räknas som er slägtinge. Åh, är ni George? utropade hon lifligt, men rodnade djupt öfver sin häftiga fräga. Han säg småleende på henne — det var sällan ett frumtimmer bemötte honom så follkomligt okonstladt — och ännu mera sällan han hörde sitt dopnamn. Nåväl, hvad har vi hört om George? frågade han intresserad. Elfridas förvirring tilltog nu, så att han ej kunde undgå att märka den — hon såg dock med en öppen blick på honom och sva rade: z William har telat med mig om er. (Forts