Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 2

Det var bra, jag ville just tala ett par ord med honom, hvarpå han, som vi sett, kom in i biblioteket. Mot sin förväntan mötte han der någon helt annan än onkeln. Om rummet varit fullt af fruntimmer, skulle han antagligen genast dragit sig tillbaka; nu fanns der blott ett enda och detta den obekanta. — Han hade sett henne, och ban kunde ej straxt vända om. Förvåningen och någonting, som han ej var i stånd att reda för sig sjelf, höllo botiom qvar, någouting, som fängslade hans ögon fördubblade bjertats slag och nekade honom fötternas bruk. Han hade väntat att få se sin onkel, makligt utsträckt i en stol framför elden, men i stället stod der en qvinna. Det är en så vanlig och utnött term, ordet qvinna, men det finnes omständigheter, då denna just är egnad att innefatta allt, som är upphöjdt och heligt — med en sådan be tydelse användes det på Elfrida Treherne i bemärkelse af det bästa, renaste, ädlaste och mest älskvärda. Sådan måste Eva (naturligtvis med un dantag af crepeklädningen) hafva uppenbarat sig för vår förste stamfader, då han slog upp ögonen från sömnen och häpnade vid hennes åsyn. Elfridas smärta, behagfulla gestalt tyck. tes belt lätt draperad i det mjuka tyget. som i djupa veck föll ned omkring henne: bals och skuldror voro bokstafligen blän dande emot den svarta klädningen och sten kolsgarnityret, till och med kaschmirskappan. som glidit ned af ena axeln, öfverträffade dem icke i hvithet, Ansigtsdragen buro prägel af med oskuld parad intelligens, och kin derna voro purprade at stundens förvirring. Det sköna håret vär tillbakastruket ifrän tinningarne och hopserladt i nacken, hvar. tfrån det föll ned öfver ryggen i en ymnig