Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 2

briljant upplyst. De högröda fönsterdraperierna voro nedfällda, divaner och armstolar placerade framför spiseln och det helas komfort erbjöd den mest behagliga anblick. Elfrida slog sig ned på en soffa och tog en bok, i hvilken hon ointresseradt bläddrade. Tiden blef henne lång. Hvarmed voro alla de andra sysselsatta? Penåylen slog half sex och detta hade blifvit henne meddeladt var middagstimmen. Hastigt hörde hon raska steg i korridoren; hon var ej säker om det icke var Williams, reste sig upp och stod väntande vid spiseln. Dörren flög upp och in trädde hurtigt en ung man i grön jagtdrägt, höga, upp till knäet nedsmutsade stöflar, med en bössa öfver axeln och en liten skotsk mössa på hufvudet. I första ögonblicket bländades hans ögon af det starka ljusskenet och han såg ingen ting förr än han stod midt i rummet med mössan i hand, stirrande och orörlig. Hon å sin sida, i all sin naturliga blyghet, var likaledes mållös. Der stodo de i stum förvåning betraktande hvarandra — och nu, ärade läsare! värdigas iakttaga, att det egentliga af min berättelse börjar. George hade som vanligt varit ute på jagt. Han visste att Trehernes väntades under dagens lopp men hade ej lagt märke till vid hvilken tid. Han gick in köksvägen och frågade i förbifarten helt bestört en af betjenterna: Hafva de främmande kommit, James? Ja, skr. Har det ringt första gången ?Ja, sir. Håller mr Treherne på att kläda sig? sJag vet inte, sir — min husbonde var för några minuter seden i bibliotekets