Aftonbladet – 13 juli 1872, sida 2

ken på det ytterst angenäma mottagandet, att en af dem hon väntat få se icke varit närvarande, Jag undrar om han med afsigt höll sig undan, eller om han kommer ned till middagen! Nej, Jane! inte den klädningen; gif mig den af svart cråpe. Crpeklädningen, mistress!, sade kammarjungfrun förbluffad; den blir alldeles förstörd på två å tre gånger. Det bryr jag mig inte om, svarade Elfrida, tag fram den. Tro icke att hon var kokett; ingenting mindre. Hon gjorde blott hvad nio qvinnor af tio skulle hafva gjort under samma förhållanden, nemligen det bästa af sig sjelf, då hon skulle presenteras för en qvinnohatare. Det var icke fåfänga för egen räkning, det var en förlåtlig ärelystnad att försöka höja hela könet i hans anseende. När toiletten var fullbordad, kastade hon en sista, mönstrande blick i den höga väggspegeln; ehuru le tout ensemble onekligen var förtjusande, inrymdes icke för ett ögonblick tanken på eröfring i hennes barnsligt oskuldsfulla sinne. Möjligtvis tyckte hon att qvinnan icke alltid är ett så förskräckligt frånstötande väsende — och hon hade rätt, hvad henne sjelf avgick. Toilettrummet föreföll henne kyligt sedan den urringade klädningen var påsatt. Gif mig min kappa, Jane! Jag går ned så länge, sade hon, och inhöljande sig uti den mjuka, med svandun garnerade, hvita kaschmirskappan, lemnade hon rummet. I förbifarten knackade hon på dörren till sin mans rum, men han var ej färdigklädd och bad henne gå förut. Vänta inte på mig, mitt barn, härinne är så kallt, gå ned till brasan. Det långa biblioteket var tomt, då hon inträdde; men