Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 3

och den starka persontrafiken, kan man lätt finna hvilket lif vår hamn företer, säger Snällposten Något om blodet. Måtte våra läsare ej afskräckas af denn: något blodiga titel och tro att vi ämn: framställa några nervskakande, håruppre sande saker rörande mord, dråp och annar misshandel. Här är nemligen ej fråg: om det blod, som utgjutes ur ådrorna, utar om det, som deri en gång för alla blifvi ingjutet. Det är dock ej meningen att om röra allt blod, utan vi begränsa det samma till det ädla blodet, fullblodet, blodet par excellence. Det är om detta, som ett all varligt fruntimmer i en af Dickens romaner vid ett middagsbord uttalar följande tänkvärda ord: Ingenting finnes, som gör ett så djupt intryck. Det fins ingenting, som till den grad kan blifva le beau ideal för — för allting i allmänhet taget. Det fins visst låga själar (icke många, hoppas jag, men sådana finnas dock), som hellre skulle vilja hvad jag tror böra kallas böja knä för afgudar. I sanning afgudar: förtjenster, insigter o. s. v. Men sådant kan man icke se. Så är det icke med det rena, obemängda blodet. Det ser man på en näsa och vet hvem man har för sig. Det ser man på en haka och säger: der är det, det är äkta blod! Blodet är ett faktum. Det kan man se. Det låter ej betvifla sig.Den ädla damen har rätt, men, ehuru det rena blodet är ett faktum, som man kan se, inför hvilket förtjenster och insigter nedsjunka till illusioner, skadar det likväl ej att det äfven på andra sätt konstateras. Näsor och hakor äro nog goda vitnesbörd om blodet, ben och mankar kanske ännu säkrare, men de hafva dock intet vitsord längre än de kunna ses, hvaremot scripta manent (det skrifna ordet förblifver), såsom ett latinskt ordspråk säger. Derför äro ock alla vänner af det rena obemängda blodet skyldiga en stor tacksamhet åt sådana män, hvilka medelst genealogiska data och fakta för oss utpeka: der är det, det är äkta blod! Man gissar utan tvifvel att vi härmed syfta på den nitiske författaren till Svenska adelns ättartaflor och detta är nog till en del sannt, men dock icke hela sanningen. Inom menniskoverlden, åtminstone i vårt land, hålles det rena blodet ej meri samma helgelse och ära som förr. De svenska ad liga slägter, som bibehållit sig alldeles obemängda af ofrälse blod, äro lätt räknade; och ej ens på giftermålsmarknaden betingar en grefvekrona nu mer ett sådant pris, som för nägra decennier sedan. Lägger man härtill att hr Anrep på sista tiden utsträckt sina genealogiska forskningar äfven till det oädla blodet, sä bör det vara allom klart, att det icke kan vara uteslutande eller ens i första rummet åt honom, som vi vilja egna vår tacksamma beundran för hvad han gjort far spridandet af kännedomen om fullblodet. Men har detta fallit i vanpris på det menskliga området, står det i desto högre pris på hästmarknaden. Har 40 anorna nästan uteslutande afgörande, om ock uc personliga förtjensten, ådagalagd genom ett eller annat kapplöpningspris, ej får lemnas alldeles ur sigte. På hästområdet äro derför med insigt och ärlighet utarbetade ätteledningar af allra största vigt, på det man må veta hvar det äkta blodet är att söka. Det är derför med glädje och, vi kunna tilllägga, med en liten portion af berättigad stolthet, som vi för våra läsare gå att omtala det vårt land genom ett nyligen utkommet arbete, Nordiska Stuteriboken, på hästkulturens vigtiga område tagit ett stort steg framåt och i detta afseende ryckt upp i ledet vid sidan af England, Frankrike, Tyskland och Österrike. Quod bonum, felix, faustumque sit! Om det, såsom den förut citerade damen i den Dickenska romanen förutsätter, skulle finnas låga själar, som vilja bestrida eller underkänna nyttan af ett sådant på noggranna studier fotadt arbete, är det dock lätt att täppa de saducger munnen till medelst det vigtiga af författaren i förordet meddelade faktum, att, i samma mån man funnit att det kraftfulla, energiska och prydliga balfblod, armeån, industrien och lyxen icke längre kunna och vilja undvara, ej kan. åstadkommas utan fullblod, har behofvet af grundliga kunskaper om denna afvelsmaterielg karakteristiska egenskaper gjort sig mera gällande. Detta behof att från mera eller mindre tillförlitliga, traditionella uppgifter komma till en säker grund för fall. blodskulturen, desto mera bjudande som antalet af de falska stamtaflorna med hvarje år växer, har nu äfven i vårt land — likasom förut i de ofyan nämnda kulturländerna — framkallat ett verk af den stora betydelse som Nordiska stuteriboken. i Det är på denna, som vi derför i dag önska rikta våra läsares uppmärksamhet. Utan att i ringaste mån vilja nedsätta de förut omnämnda Ättartafiorna, kunna vi dock ej undgå att gifva företrädet åb stu: teriboken för den oiemförligt större renheten och säkerheten i dess genealogier, Jiksom för ändamålsenligare uppställning och större fullständighet. I denna bok har intet orent inkommit: om ett fullblod någonsin blandats med ett mindre ädelt, har stuteriboken intet att göra med frukten deraf, ehuru den väl å andra sidan erkänner förtjensterna hos halfblodet. Ej heller finnes minsta rum för tvifvel eller osäkerhet rörande bördens äkthet, ty dertill hålles hästadeln af båda könen alltför väl i tygeln. Ej ens Caesars maka kunde ega ett mera fläckfritt rykte än den. Beträffande uppställningen af slägtledningar kan man, såsom bekant, utgå från tvenne olika principer: man kan gå nedåt från stamfadern till descendenterne, då den kallas stamtafla; man kan gå uppåt från yngsta tedet till ascendenterne, då den kallas anor. Ättartadorna hafva följt den förra, stuteri boken den senarg principen, hvilken medför åtskilliga fördelar, särskidt don att, då man utgår från den lefvande afkomlingen; ingen ädel slägt kan behöfva något dödstecken bredvid sig, På tal härom kunna vi ej undgå att omtala det för boken valda mottot: Fortes creantur fortibus et bonis (stariia i