Aftonbladet – 10 juli 1872, sida 3

förefaller mig så obehagligt att komma dit. utan att någon har aning om min ankomst. Låt oss stanna i Paris en eller tvenne da gar, så att du hinner meddela dem nyhe ten. Prat! hvad skulle det behöfvas. Du är min hustru, det är tillräckligt, och Lawn är. min egendom. Nej, Elfrida, vi måste bara resa-igenom; du-är ej så sjuk, att inte vi kunna dets Jag begär intet uppehåll för min opasslighets skull — jag mår alldeles bra i dag: Men hon var ingalunda stark nog för den brådstörtade resan, och endast en så egennyttig menniska. som William skulle haft hjerta neka henne den hvila, hon allt emellanåt var i stort behof utaf. Tiden medgat endast intagandet af några mål under resan mellan Marseille och Paris, Paris och Havre, Havre och -Folkstone, Folkstone och Milborough (omkring 50 mil från London) alltsamman tillryggålagdt på 36 timmar. Klockan slog tio. på qvällen då tåget stannade vid Milborough station, och Elfrida såg mer: död än lefvande ut, när William lyftade henne ur kapån och satte henne i en vagn, ander det han skulle lösa ut bagaget. Hon var således nära det hem; som nu för framtiden skulle blifva hennes. Hon skulle göra bekantskap med sin svärmor, svägerskor: och svågrar,-om hvilka hon ännu knappast hört talas; inga af dessa föreställninsar tycktes. dock vara egnade att lifva henne. Desista dagarnes rastlösa ansträngning hade verksamt bidragit att öka hennes opasslighet, Hon var.alltför klen. att med intresse kunna tänka på nägonting. Emellertid voro invånarne på Lawn i ullkomlig okunnighet om den öfverraskling, som förestod dem. Under sitt vistande Indisn hatte Willium Vlott skrifvit två fås