Aftonbladet – 10 juli 1872, sida 2

tyder strakarbetö å Ulstid. I de många fall, der det föreslås att den nuvarande lagtexten skall bibebållas oförändrad och uti hvilka straffsatsen första grad förekommer;-leder detta således till en nedsättning från straffarbete på lifstid till i2—15 års. Hvad dödsstrattet angår, så kan det såsom höfvädsämman af regeringens förslag i detta afseende betecknas, att då den gällande kriminallagens system är att dödsstraffet i de fall, der det befunnits tillämpligt, uppställes såsom enda straffart, går förslaget ut på att nästan öfverallt ställa straffarbetö gäsom alternativ vid ridan afdödsstraffet, De fall — poafsedt den militära straffrätten — då dödsstraffet enligt regeringsförslaget skall qvarstå såsom enda alternativ, är när lifstidsfånge begår mord; Fån 0. s, v. eller någon mot sin äkta maka eller ascendenter föröfvar kroppsskada, som eljest skulle ha medfört straffarbete på lifstid. Af de nä gra och fyrtio fall, der den nu gällande civila straffrätten ovilkorligt a natörligtvis alltid med förbehåll af kunglig benädning) stadgar dödsstraff, skall enligt regeringens förslag knappt en fjerdedel qvarstå, och större delen af dessa sistnämnda har sin grund deri, att brottslingens ställning så som lifstidsfånge gör en direkt substitution af frihetsstraff omöjlig, under det att en skärpning af detsamma i förhållande till det nya brottet skulle bli oadeqvat. Deremot är dödsstraffet fullkomligt borttaget i sju bland de lagrum, der det nu förekommer ovilkorligt, under det att i mängden af fall det är så uppstäldt, att det blott undantagsvis kan komma att tillämpas och endast i elfva eller tolf fall så, att det väl förtfarrande skall: vara det vanliga straffet, men likväl med rättighet för domstolarne att välja ett mildare. alternativ. Storthingets justitieutskott har likväl icke stannat härvid, utan har föreslagit, att man med detsamma skall tagaännu ett steg i mildrande riktning, nemligen att dödsstraffet i alla de fall, der det förekommer alternativt med någon annan straffart, skall bestämmas sålunda, att det alltid kommer att utgöra undantaget (d; v.s, blott ådömas, när särskildt försvårande omständigneter förekomma), det mildare straffet deremot regeln. Likasom tillkomsten af det -antydda kgl. förslaget icke skett utan stor meningsskiljaktighet rörande denna punkt inom regeringen, så ha äfven inom storthingets justitieutskott ölikameningar Varit rådande Härom. Alla utsköttets medlemmar ha enhälligt funnit dödsstraffets fullkomliga afskaffande icke kunna tillstyrkas. Dess pluralitet uttalar dock den åsigten, att dödsstraffet endast kan försvaras såsom ett yttersta afskräckelsemedel, och att det under samhällets utveckling i civilisation och sedernas. mildhet småningom skall kunna undvaras, Några af denna plurälitets mediemmär förklara tillika, att de hysa tvifvel, huruvida dödsstraffet nr etisk synpunkt är rättmätigt eller tillåtligt; men de förena sig likväl i erkännandet, att den plats, det intager i folkets :traditionella rättsmedvetande, nödvändigt har till följd, att dess borttagande tr lagen blott kän gå för sig gradvis. I motsats härtill står utskottets mi-. noritet mycket starkt fast vid den meningen, att dödssträffets rättmätighet är gifven med sjelfva straffrättens 1id6. Denna meningsolikhet-framträder nu punkt för punkt i utskottets betänkande, så att minoriteten hofvudsakligen ansluter sig till regeringens förslag, hvaremot pluraliteten tager dethär jofvan i korthet antydda, längre gående ste: jget. Det är Icke här stället att punktvis följa denna meningssöndring, hvilken säkerligen kommer att spela en stor roll vid sakens främtida hehandling, och jag vill derför blottt tillåta ig att ett ögonblick dröja vid en enda punkt af särskildt intresse — de 8, k. politiska brotten (uppror o. 8: y.): Då utskottets pluralitet äfven för dessa blott I vill ställa, dödsstraffet såsom det subsidiära alternativet, yttrar hon, att hon icke: kan erkänna riktigheten af det häremot anförda skötet, att det skalle vara längt mindre: or)I sakcatt-hysa betänklighet att påräkna beI nädningsmaktens begagnande för dessa brott län för andra. Ty är det någots, yttrar -I hon, som: historien :bar bevisat, så är det . l väl, att denna makts: betydelse aldrig har ) I varit mindre än under politiska oroligheter, I joch att den verkställande makten — hvad -Iform och namn som belst den än har hait I — aldrig-har varit grymmare än mot -poli-Itiska motståndare. Vi behöfva icke gå hunrt dra år tillbaka i tiden för att se de potiti; I ska afrättningarna satta i ett till fullkom-l ligt vanvett utveckladt system, och till och -I med de senaste tidernas erfarenhet -tyckes -I bevisa, att menskligheten icke har tagit stora 3 steg framåt mot erkännandet; att de menskliga. samhällena aldrig byggas på osäkrare tloch afskyvärdare grundval än: schavotten. t! Dessa betänkligketer i förening med plura-Ilitetens uppfattning af de politiska bröttens 3 I egendomliga karakter, hvilken i-allmänhet skiljer dem så mycket frän alla andra brott, Iporde i: sjelfva verket leda vidare och förmå t I pluraliteten atts föreslå dödsstraffets fulls I komliga afskaffande för-.dessa brott. Då hon r I. det. oaktadt. icke gör-detyvär. det endast och t i allenast af det skälet, att hon tror; att nailtionen ännu icke är fullt mottaglig för en I sådån reform. Men pluraliteten eller en del -laf hennes medlemmar hysa intet tvifvel -) derom, att den tid snart skall komma, då -I dödsstraffet åtminstone för dessa brott skall -I kunna utstrykas ur våra lagböcker. Helt al annorlunda är den ständpunkt, som utskotaltets minoritet intager; tychon lägger stark I tonvigt på, att här just är ett fält, der I strafflagen måste visa det strängaste allvar., latt en verksamhet, hvars ändamål är att -l omstörta den beståndande borgerliga ord: I ningen, på sätt och vis kan sägas i sig in.