Aftonbladet – 9 juli 1872, sida 3

latt undandraga sig det. Notarien är generad af att visa sig ute i verlden med så simpelt folk — var säker derpå! I Dumt prat!s mumlade mästaren. Han :lär en hederspojke, säger jag. ) Det gör mig ondt att sanningsenligt uppTlysa om, att hederspojken icke så alldeIles förtjenar gubbens försvar, ty han kan med fullt skäl misstänkas vara densamme, som gerna viker åt sidan för och låtsar som såge han ej en honom mötande bekant med ett knyte under armen, men endast för att strax derefter på en mindre trafikerad gata besvära denne med en anhållan att få låna ett par riksdaler. Och han är, tyvärr, icke den ende i vårt kära fädernesland som tycker sig icke kunna öppet umgås med en handtverkarfamilj eller helsa förtroligt, så att folk ser det, på en gammal vän, som är sitt eget stadsbud. Här finnas, bland våra officerare, kontorister och extra ordinarier m. fl., tusenden, som äro af samma åsigt. Kårens anseende måste upprätthållas, man får icke glömma sin samhällsställning, det är dumt att gifva anledning till prat, heter det. Och mot den förståndiga tillämpning, som göres af dessa vishetsreglor, lönar det knappt att komma fram med några på jemnlikhetsprincipen grundade invändningar. Den som är mån om sitt anseende och har ambition, tillåter sig således hellre att gå i skräddarens nya kläder, dem han tänker betala, måhända först tio år härefter, än i sina egna, omoderna och något luggslitna vordna; han visar sig hellre i sällskap med en person, som under åratal uppehållit sig genom vinglerier och bedrägerier, blott denne bär en finare rock och vet att skicka sig nobelt, än med en ärlig arbetare; han föredrager att taga sina mältider på kredit hos någon af våra större källaremästare framför att besöka ettnågot tarfligare matställe och betala genast; han tar förr en riksdaler på långlån, än han bär sin nattsäck sjelf; han underlåter att gå till nattvarden endast derför att han har ingen ny frack — ja, han kan t. o. m. ålägga sin gamla moder de största umbäranden, på det att den ringa återstoden af hennes egendom måtte tillåta honom-att föra ett så mycket respektablare lefnadssätt ... Att gå till väga på detta sätt kallas att hälla sig uppe; men då en person, om äfven af den oskyldigaste orsak, såsom sjukdom eller dåliga konjunkturer, kommit på obestånd och tillgriper en simplare sysselsättning, hvarigenom han kan ärligt, fast tarfligt, försörja sig och de sina, i stället för att under afvaktan på bättre tider rg dank och skuldsätta sig, då tyder detta på förfall. och de forua Vännerna draga sig föraktfullt ifrån honom, såvida de ieke äro ädelmodiga nog att erbjnda honom respenningar blott han vill lyda deras råd och resa öfver till Amerika, på det att icke min-. dre de än han måtte förskonas från den med hans förnedring förenade skammet (!) — Säsom bevis på huru denna sjukliga föreställning, om hvad som förnedrar en menniska, gripit omkring sig, må af de otaliga exempel, som skulle kunna framdragas, här bli omtaladt, att undertecknad i Chicago gjorde bekantskap med en der mot dagspenning arbetande f. d. skomakaremästare från Stockholm, som oförbehållsamt förklarade att han, efter att för ett par år sedan ha gifvit upp staten, lemnade fäderneslandet endast för att undgå förödmjukelsen att taga plats hos någon af de forna yrkesbröderna och tilläfventyrs bli verkstadskamrat med en eller annan af dem, som förut arbetat under honom. I Amerika hade denne man gjort sig känd för ett ordentligt lefnadssätt och skicklighet i sitt yrke, men den omständigheten att han, hunnen förbi medelåldern, haft svårt att lära sig engelska språket, jemte det att skoarbetare i Amerika få en jemförelsevis låg dagspenning och ojemn arbetsförtjenst, hade öfvertygat honom att hans utkomst skulle varit mer betryggad, om han qvarstannat och ar betat åt mästare i Sverige, dit han tycktes lifligt längta tillbaka. Bland vära landsmän i Amerika finnas flere hundra, som här träffats af samma öde och icke äro mer än han nöjda med sin n. v. ställning. Men der råkas äfyen många yngre; kunskapsrike och driftige män, som icke bestämde sig för att vända ett otacksamt fädernesland ryggen förr än de först fört en förtvifiad strid mot de galna fördomar, som slutligen gjorde dem rummet för trångt. Så råkade jag i Neworleans en ung mekanikus, hvars egna, förnäma anhöriga, medan han ännu vistades i Sverige och arbetade såsom eldare på ett lokomotiv, rent ut läto honom förstå, att de måste känna sig på det högsta generade af slägtskapen med en person, som valt en så låg sysselsättning, hvadan de helst såge att han begåfve sig härifrån. Den unge mannen, som alltid fört en exemplarisk vandel och hvilken, tack vare en kurs vid ett af våra tekniska läroverk jemte derefter fortsatta studier på egen hand, besitter goda teoretiska kunskaper, förenade med praktisk duglighet, är på den plats, han nu innehar, särdeles omtyckt och gör den svenska arbetarens namn stor heder i det främmande landet, Hans, liksom många andras, aflägsnande härifrån måste antecknas bland Sveriges förluster. I Newyork och någraandra Amerikasstörre städer finnes visserligen en klass af medborgare (penning-aristokratien), som bedömer personers värde efter deras förmögenhetsvilkor och för öfrigt gerna vill så nära som möjligt klassificera samhällets medlemmar efter europeisk skala; men då t. ex. hos oss rättmätigheten af en dylik indelning tyckes erkänd till och med af dem, som derigenom stäljag lägst, eger densamma i Amerika endast få anhängare, som alldeles icke lyckas åstadkomma den åsyftadp effekten, men på hvilkas bekostnad den stora massan sauast gör sig lustig. I affärslifvet och det dagliga umgänget synes jemnlikhet der till den grad rådande, att en efter våra begrepp uppfostrad främling, trots en noggrann pröfning, lätt kunde misstaga sig, finge han sig förelagdt att gissa hvilken af två tillsammans arbetande män vore princi alen och hvilken tjenaren. Ingen sysselsättning synes amerikanaren för simpel — fattig, kan han i morgon sitta lika stolt på kuakbocken som i dag, rik, under sufletten — och ÖR LR TR I ARR TE RA ARR ra sZ XVz 7 MX ro — — — — RE ltr HR FRAS DY III INN SSR