Aftonbladet – 8 juli 1872, sida 2

sång, så länge man bad honom, till des: det blef folksamling ttanför Sorel Cottag eller utanför fönsterna i messrummen, dit lockad af hans vackra röst. Men när de var fråga om att sjunga i ett större afton samqväm eller till tidsfördrif efter midda gen, då såg man aldrig George Trehernt villig att bereda andra nöje, som det an står en artig man. Han gjorde sig ickt besvär att uppfinna några ursäkter, hvar ken verkliga eller diktade, det ansåg har under sin värdighet. Hän nekade rätt och slätt och lät ej öfvertala sig. Och på Mil borough ansågs det för det märkvärdigasti nedlåtande, om kapten Treherne kunde för mås att sjunga ett enda stycke under aftö nens lopp, och följaktligen värderades hans sång desto mer — ty det som med lätthe kan fås skattas ej synnerligen. TI detta af seende hade han vänligen visat sig mycke hemmastadd på Ariscedwyn, men denna gång var han liksom skygg att låta höra sin ta lang, förmodligen emedan m:lle Helene dr Broissart alltid så. ifrigt yrkade att han skulle sjunga och efteråt slösade artighe ter på honom för hans vackra röst. På af tonen samma dag, hvarom vi nu talat, om bads han, som vanligt, att sjunga, och som vanligt svarade han att han ville slippa Agnes, som sett att han varit ur humör de senaste dagarne, ville icke bedja honom men Helene hade intet sådant undseende. Se så, George, nu måste du sjungar yrkade hon, Jag tycker så mycket on att höra dig, vill du inte sjunga för mig? Jag är oändligen smickrad, svarade han, utan att lyfta ögonen -från sin bok men jag skulle mycket hellre föredrag att få läsa, boken intresserar mig verk ligen.