föll det honom in, att han på sin-vandring i lifvet kunde fästa sitt öga på någon vackrare, renare, någon. som han kunde. älska! — Hvad skulle han väl då göra? — Huru skulle det då gå med honom?... Jag vill aldrig komma hit igen, utro pade han vid denna tanke — djefvulen skall inte fresta mig, som honom lyster — så länge jag finnes i England, skall min onkel aldrig låta detta ämne hvila och en olycksalig dag kunde jag gifva efter — Gud skall veta jag är bra svag; jag tycker om detta ställe, som är mig så kärt och det rikemans lif, hvarvid jag blifvit van. — Men jag vill fara till. Canada så snart jag kan, och för: döme mig om jag kommer hem igen, förrän någon stackars fattiglapp har fastkedjat sig för lifvet vid denna qvinna!s— — — Man får inte undra på, att han ibland tänkte så; det var en svår pröfning för den unge mannen att vistas på det ställe, som han varit vån att anse såsom sin blifvande egendom, och att nu inte längre hafva förhoppning derom Och likväl veta, att allt med ettenda ord ännu kunde blifva hans — stode inte en skrupel emellan honom och detta ord — en skrupel, som hän ansåg sig lätt nog kunna resonera bort! — Han trodde sig derom — men jag är glad ätt kunna säga, att han aldrig kom så långt. — När han slutligen gaf vika, var det ej för en så lumpen orsak som verldslig vinst. Då han åter träffade sin syster, var han hvarken vid dåligt lynne eller ovänlig — han: var blott tankspridd eller föreföll åtminstone så. Aftnarne på Ariscedwyn voro ganska långa denna tid af året. — Sedan man intagit sin middag, klockan sex, var intet-annat att göra än dricka kaffe och roa sig så godt man kunde till sängdaggs — det