Aftonbladet – 6 juli 1872, sida 3

i flera ställen i brand. Som ingen stormning lunder tiden företogs, lemnade borgrarn med skyndsamhet vallen för att släcka elder och hade till en del lyckats häri, då en all män stormlöpning från alla sidor nödgade dem att öfvergifva släckningen för att : stället afslå fienden från sina murar. Här igenom grep elden omkring sig och midt under härjande lågor rasade striden med svärden. Husvilla qvinnor och barn tog gråtande sia tillflykt till kyrkan och kyrko gården, der presten med Herrans ord sökte uppehålla modet och tron på Guds hjelr samt derigenom ingifva tröst i förtviflan Borgerskapet försvarade sig lamt, så snart striden närmade sig till handgemäng och blanka vapen, hvilket förhållande alltför tydligt hänvisar på tröstlöshet och miss mod, ty trots alla stora anstalter leddes å svenska sidan anfallet med mycken oskicklighet och sjelfva stormningen företogs med en försagdhet, som gränsade till feghet, af de stortaliga tyska landsknektarne, hvilkas öfvermod före och efter striden alltid var större än deras mod under striden. Borgerskapet jagades öfverallt undan från vallen och vidare från gata till gata samt skyndade slutligen till kyrkogården att der inom murarne söka hålla stånd och fortsätta den olika striden, men slogos äfven der af svenskarne, som med storm intogo kyrkogården och jagade de olyckliga derifrån likt flyende såradt villebråd. Man tog derpå sin tillflykt till torget, dit äfven de danska knektarne dragit sig. Allt vidare försvar var nu hopplöst. Här omringades, de olyckliga af de rundtom framstormande fänikorna och beröfvades hvarje utväg till flykt. Ett gräsligt blodblad anställdes genast på de från alla sidor inneslutna invånarne, som snart nedhöggos till sista man. Motståndet härunder måste varit förlamadt af hopplöshetens förtviflan, så att de olyckliga blifvit nedhuggna utan särdeles strid, ty högst få af svenskarne stupade och dessa utanför vallen. En del af invånarne hade lyckats fly ur staden och kommit öfver ån samt ämnade på en skogsväg rädda sig till Skåne,men blefvo upptäckta af de utställda ryttarne, jagade tillbaka mot ån och der nedhuggna till 600 man, så att Ronneby å var röd af de stupades blod. -Och tillägger konungen: De voro så: försvagade att man föga omak hade af dem -ntan man stack uti dem såsom i en hop vildsvin och skonade man ingen utan slog i hel allt varaktigt, så att ensamt i staden blefvo mer än 2000 man om halsen utom qvinnor och barn, Under allt detta rasade elden från gata till gata, och då det grymma otappra blodsarbetet var slut, spridde sig de tre fänikorna på plundring. Så intogs Ronneby stad kl. 8 på morgonen, söndagen den 4 Sept. 1564. Bland intressanta bidrag från tiden efter Erik XIV och från andra områden än det krigshistoriska finnes i denna volym t. ex. ett och annat prof på erkebiskop Abraham Angermani sätt att anställa kyrkliga räfster i Kalmar och dess omgifning, till belysande af Carl IX:s anmärkning att denne prelat dervid framfor mera som en skarprättare än som en erkebiskop. Öfver hufvud taget är det i fråga varande bandets värde ur kulturhistorisk synpunkt ganska betydande, och äfven om en och annan ensidighet skulle kunna upptäckas, t. ex. i utmälningen af Göran Perssons inflytande på Erik, tro vi dock att hvarje vän af fosterländsk häfdeforskning skall med stort nöje taga kännedom om det arbete, hvarur vi här meddelat några profstycken.