Aftonbladet – 6 juli 1872, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Kalmar slotts och stads historia, af G. Volm Sylvander, sjunde delen. — Martin Chuzevit, a Charles Dickens, öfversättning af C. J. Backman. — Folkskolans geografi. — Folkskolans kartbok, af Mag nus Roth. — De bildande konsternas historia, af Wil helm Libke, öfvers. af G. Upmark. — Bokhandels nyheter. — Litteraturoch konst-notiser. Kalmar slotts och stads historia, af G. Volm Sylvander. Sjunde delen. (Kalmar, 1872.) Det omfångsrika verk, af hvars nitiske författare inga personliga mödor och upp offringar blifvit sparade, har med den : dessa dagar utkomna volymen erhållit en värdefull tillökning, behandlande den gamla unionsstadens och konungaborgens historia under senare hälften af 1500-talet, hvarvid såsom helt naturligt är under en så omfat tande plan för händelsernas skildring, åt skilligt tages med i betraktande, som strängt taget ej just hör till Kalmars öden, men som resultat af samvetsgranna detaljforsk. ningar i fosterlandets häfder dock alltid eger sitt stora intresse. Sålunda tecknas utförligt Erik XIV:s krig med Danmark 1563 —1565, och bland de episoder, hvilka med stöd af förut obegagnade källor här lemnats som nya bidrag till kännedomen om Eriks olycksbringande företag, ba vi före trädesvis fästat oss vid beskrifningen på den då till Danmark hörande staden Ronnebys förstörelse den 4 Sept. 1564, föranledd af invånarnes obetänksamma trots och kapitulationsvägran, en beskrifning så liflig och målande, att vi ej kunna neka oss nöjet att, så långt vårt utrymme tillåter, derur meddela ett utdrag. Det var en lördags qvälls, heter det, och de krigiska tiilredelserna antydde allt annat än sabbatens ingång. Med oro och ängslan började nu, efter längre och mognare betänkande, stadens invånare, öfverlemnade åt sig sjelfva, öfvergifna af sin konung och tröstlösa i det svikna hoppet på undsättning, tälja de talrika fänikor, som upptågade å alla sidor, öch förnimma de fruktansvärda anstalter, som vidtogos för verkställandet af konungens hämdfulla hotelser. Modet började af tröstlösheten svigta och förtvillan bemäktiga sig de olyckliga. Den uppjagade inbillningen hos de klenmodiga såg redan förat i sin oro de olyckor, som stundade och i hvilka de skädade -uppenbarelser at den hämnande försynen, hvilkens straffande rättfärdighet framkallar krigen för menniskors synders skuld. Syner och spidomar, allt klarare och bestämdare, ju närmare skådespelet nalkades sin hemliga förfärliga upplösning, ökade ängslan i denna hemska oro. Redan åtta dagar förut hade man sett 2 å 300 qvinnor och män gå i hvita kläder omkring staden under sorgbetecknande åtbörder och veklagan. Natten före den olyckliga dagen. således mellan den 3 och 4 September, då invånvarne med förskräckelse täljde de talrika fänikorna och defruktansirda anordningarna för stormen, såg man himlen öppna sig samt blod och eld regna ned öfver staden i så stor myckenhet, att folket måste begifva sig öfver vallarna. Detta af ett samtida vitne berättade himmelstecken är verkligen betecknande för den djupa själsoro och förfärliga ängslan, som herrskat om natten i sinnena. Mycket hade Ronneby genom sin ränkfulle, på svenska tronen syftande borgmästare Hofman och andra borgare med deras förrädiska spel under Dackefejden förskyllat mot Wasahuset, och konung Erik glömde ej denna vidräkning med staden. I medvetandet af denna förskyllan hade borgerskapet syner nog utan några himmelstecken, och derför var också ängslan och förtviflan i staden allmän. Om natten tillreddes i svenska lägret fyrverkeri och från den närliggande Snäckbacken kunde staden med lätthet skjutas i brand. Någon utsigt till räddning fanns således icke för ögonblicket och danska hären var ej att förvänta på längre tid, enär den ännw ej gjort uppbrott, och då staden i alla fall af de svenska fyrverken skulle förvandlas i en askhög, började en del af borgerskapet anse hederligare och hoppfaullare att genom ett tappert utfall söka slå sig igenom till Skåne än inom stadens murar afbida döden genom svärdet eller ännu rysligare genom hungersnöden. Men häremot satte sig stadens båda borgmästare, af hvilka den ene var just den gamle Henrik Hofman; som med skäl högligen fruktade att falla i kung Eriks hand. De sökte med våld tvinga borgerskapet att stanna qvar, och då inga skäl och inga befallningar syntes verka, läto de hemligen om natten tillåsa stadsporten. Söndagen den 4 September tidigt på morgonen förmärktes från Ronneby murar en liflig rörelse i svenska lägret; fänikor ordnade sig i leder, blanka hjelmar och her nesk blixtrade mot den uppgående solen och ryttare sprängde fram i full krigarerustning. Rörelsens betydelse anades snart och stadens invånare skyndade ängsligt upp till vallarna att der bemöta det fruktade angreppet. Angreppet börjades af fyrverket, som inom kort med gina fyrbollar sköt staden på