Aftonbladet – 6 juli 1872, sida 2

marne af det störtade kabinettet skola ha veslutit att göra en parlamentarisk strike, 1. v. s. afhålla sig från deltagandet i de ya valen, hvilka skola ega rum den 24 Augusti. I anledning häraf gifver en annan ransk tidning Soir följande i nog mörka ärger hållna skildring af de spanska förnållandena: .Den spanska politiken fortfar att röra ig i en cirkel. Man återupprepar ständigt letsamma och de politiska programmens nformighet erinrar om konstberidare-proram. De radikale ha knappast kommit till statsrodret förr än de upplösa cortes, likasom de: konservative och Sagastas anhänrare gjorde, när de fått makten. De radikale protesterade då mot upplösningen och nu framställa de konservative samma protest. Aorilla drog sig tillbaka från cortes, när Sagasta segrat; nu tillkännagifver Sagasta redån, att han icke ämnar uppträda som kandidat vid nästa val. I en riktning går man dock ständigt framåt, nemligen i riktningen mot anarki och uppror, men detta är också det enda framåtskridande, som är möjligt i Spanien under närvarande förhållanden. Både före och efter de senaste valen protesterade de radikale mot de olagligheter, som under dem egt rum; men de deltogo likväl i omröstningen, och de bland deras kandidater, som gingo igenom, infunno sig i kongressen. De konservative ha i sinnet att gå ännu längre; de: vilja alls icke deltaga i valstriden och ämna utsända ett manifest, som säkerligen blifver högtrafvande och hotande mot det bestående och hvari de förklara, att de ämna afträda från den parlamentariska arenan. Sagastas anhängare, en liten grupp, som låter föra sig i släptåg af de konservative unionisterne, skola säkert göra detsamma, och de federalistiske republikaner, som vägrat att ingå kompromiss med den nu varande regeringen, skola sannolikt följa detta exempel. När partierna i Spanien hålla sig borta från den parlamentariska striden lägga de härigenom i dagen, att de vilja försöka genomdrifva sina åsigter med väld. Så snart telegrafen bringar 088 underrättelse om att de oppositionella partien oåterkalleligen beslutit att icke deltaga i valen och offentligen tillkännagifvit detta, måste vi derför innan kort tid vänta nya uppror, hvilka skola an sluta sig till-det ännu icke alldeles undertryckta carlistiska upproret. Dessa uppror kunna endast ha en antidynastisk karakter, och till och med om man utgår från den temligen orimliga förutsättningen att detta icke skallblifva fallet; måste resultatet blifva detsamma, så vida det är sant — hvilket vi haalla skäl att antaga — attkonung Amadeo i dessa dagar skrifvit till sin fader följande: Jag gör nu ett sista försök med de radikale. Om desse icke inom ett halft år lyckats bringa till stånd fred och lugn inom landet och införa normala förhålländen, vill jag afstå från den äran att herrska öfver detta folk. Om jäg kan bibehålla kronan endast så vilkor att ständigt vara en skottafla för de kämpande partien, vill jag hellre draga mig tillbaka. Efter de nya val, som ext rum i flere af Schweiz kantoner, har den första afdel ningen af förbundsförsamlingen, ständerrådet, hvilket likasom den nordamerikanska senaten representerar kantonerna och består af två medlemmar från hvardera, blifvit sammansatt på det sätt, att der finnas tjugaen motståndare och tjugnuen försvarare af författningsrevisionen. Två platser äro ännu obesatta, nemligen för Graubinden, men då i denna Kanton vid folkomröstningen flertalet var emot revisionen, skola antagligen dess representanter vara emot densamma, och revisionon är således, åtminstone tillsvidare, aflägsnad från dagordningen, trots de tyske liberaleg; beslut att fortfarande-arbeta för densamma, Mot revisionen äro medlemmarne från de tre små kantonerna Uri, Schwyz och Zug och för den ena af Unterwalden och den ena af Appenzell, vidare från de två klerikala kantonerna Luzern och Freiburg och från de fyra romaniska Genåve, Tigino, Valais och Pays de Vaud samt den ena medlemmen från Neuschatel.