Aftonbladet – 5 juli 1872, sida 2

timmer, hafva varit utmärkt skickliga ryt tarinnor. Och min hjelte var, hvad jag hels undviker säga, ty jag vill icke vara oartig och vill icke hafva mina ord tillbaka; mel jag tror att det icke stod rätt till med hans galla, stackars karl! — åtminstone kunde emellanåt hans uppförande berättiga en så dan förmodan. Men jag har nu aflägsnaj mig så långt från mitt sällskap, att jag få svårt att hinna fatt det igen. Helene ta lade icke vidare om hästen med morfadern: hon föredrog att samtala med mr Ryder Mr Treherne hade lagt märke dertill med en känsla af högst opåkallad svartsjuka icke för egen del, utan för sin brorsons Mr Ryder hade, af aktning för sin värd. sökt göra sig angenäm för dennes arftager. ska, och lyckats så tillvida, att Helene, som af naturen fann nöje ikurtis, kände sig gan ska belåten i hans sällskap och njöt af att framkalla hans små komplimenter och att öfva sitt koketteri på honom. Detta likväl aldrig i Geörge Trehernes närvaro, ty då tänkte hon ej på någon annan än honom, och mr Ryder fick då vackert hålla sig i skuggan. Jag är viss på att den rollen i det hela behagade honom bättre än den andra, mera framstående, och att han var tacksam, när han fick afträda från skådeplatsen; men detta anade naturligtvis icke mr Treherne, utan tyckte ibland, att advokaten gjorde sig alltför älskvärd för hans nyfunna dotterdotter, och var nog orättvis att tro honom hafva kastat sina blickar på Ariscedwyn, fast ingenting kunde vara längre ifrån mr Ryders tankar; men hvem är icke orättvis någon gång? Jag skall inte bjuda honom hit mera tänkte mr Treherne inom sig, der han re efter den muntra trion; inte förr än njeet blir bestämdt mellan min Georg och Helöne