Aftonbladet – 4 juli 1872, sida 3

Idesto mer uppmärksamhet förtjenar folklifs. taflorna, hvilka i den svenska afdelningen finnas jemförelsevis mycket talrikare än i den danska och i synnerhet i den norska, i hvilken landskapen äro mycket öfvervägande. I det hela tro vi, att en uppmärksam betraktare snart skall komma till det resultat, att man i våra brödraländer har betydligt större förmåga än hos oss att finna goda ämnen, betydelsefulla — vare sig gripande, rörande eller muntra — scener ur het dagliga lifvet. Man betrakte i den svenska afdelningen t. ex. E. Höckerts Lappfamilj i sin kåta, Sandbergs scener från Wingåker, d Unkers utmärkt framställda scen i ett pantlånekontor, fröken Agnes Börjessons tre i det 17 århundradets kostym målade familjscener, Fagerlins rökande pojkar, af hvilka den ene börjar må illa, under det att den andre morskt fortfar att röka, eller hans frieri i fiskarestugan, en särdeles anslående tafla af ungdomslifvets mest spännande ögonblick, fröken Amalia Lindegrens mor, som kläder på sitt barn, Mablmnströms täcka barnscener, Geskel Salomans intressanta och gripande tafla: svenska utvandrare på. väg till Göteborg, Wallanders dansscener från Delsbo eller framför allt den norske målaren Tidemands tre taflor (utvandrarnes afsked från de gamle, de ensamme gamle och den unge, sårade björnjägarens hemkomst) — och man skall finna en rikedom på uppfinning, som tyckes betydligt öfvergå de fleste danske målares, parad med större raskhet i framställningen, men också med:en: viss lust att måla allt i en halfdagerjssonm kanske förhöjer färgverkan, men ingalunda alltid kräfves af sjelfva ämnet och derför måste betraktas såsom ett manår, hvilket är att tillskrifva främmande mästares inverkan. Samma egenhet i målningssättet skall man finna i de flesta svenska och norska landskap; det är nästan alltid, som om man såge alla naturens färger genom ett svagt brunfärgadt glas och icke genom sjelfva luften, hvilket kanske icke är så påtagligt hos någon som hos Norges utmärkte landskapsmålare Gude. På andra sidan äro motiverna, d. v. s. de framställda dragen af landets utseende, nästan alltid valda med ett sinne för det egendomliga och en viss sinnesstämning alstrande i naturen, som man ofta saknar hos danske målare — hvilket väl till en del är att tillskrifva den stora skandinaviska halföns ojemförligt mycket mer intressanta, storartade och omvexlande natur. Emellertid kan man förmärka en utveckling i den svenska och norska landskapsmålninsen, som närmar sig en djupare naturtrohet, derigenom att man kastar bort det färgade glaset och målar med naturens egna färger. I synnerhet tyckes svensken Bergh fullkomligt ha frigjort sig från inverkan af främmande mönster, likaså norrnännen Schive, Schöyen, Smitt m.fl. och icke ninst Carl XV, som har två landskap, ett svenskt och ett norskt, på utställningen, ögat nskst skat Slå le Lärt ooh oa