Aftonbladet – 4 juli 1872, sida 3

SR AG JUVUNISKULYPEN OCH Ppalllun om de vackraste exemplar af folkstammel som ännu kunna finnas, i synnerhet på a sides trakter, der racen har hållit sig re) Just ett sådant ansigte måste den gud h haft, i hvilken nordiske män sågo allt hjelt lifs förebild — och just så grofva, klumpig: svartmuskiga, förfärligt stora måste de h tänkt sig jättarne. Det ögonblick i str den, som målaren har tecknat, är utmärk väl uppfunnet: Thor åker genom jättever den i full fart; gnistor spraka om hjuler krossade klippstycken och kullfallna träd stammar äro flyktigt antydde såsom märke på hans färd. Men jättarne ha skockat si tillsammans omkring honom och vilja hejd hans färd, några genom att kasta klipp .Istycken på honom, andra genom att vält om vagnen — ja, ehuru det blott är tr jättar på taflan, får man dock intrycket, at det måste finnas många flere, der de komm ifrån, en sådan ögonblickets spänning ligge i hela scenen. En jätte, som har ställt si; framför vagnen och velat slunga ett klipp stycke mot Thor, har guden i det föregå de ögonblicket slagit med mjolner: man se den ofantliga figuren välta bakut (mot åskå daren) med blodspår på sina grofva lemma och dödskampens vilda teg i laften: — Twi andra ha fattat tag ivag.ien; den ene hålle: i korgens sidokant: han kastar sig med hel: sin tyngd bakut, gapande vidt af ansträng ning, kanske också ropande på kamraterne den andre sträcker sig framåt från sida: framför vagnen försatt hejda farten och vända botten upp. Bådas ansträngningai Junderstöda ypperligt hvarandra, och vagner I skulle otvifyvelaktigt i nästa ögonblick vars Jomstjelpt, om den icke bure Thor. Denne ;Iskulle väl eljest ha rest sig upp för att riktigt slå till; men han måste sitta ned, eljest skulle vagnen, stjelpa och han måste sitta ned för att nå hårtofsen på det främIsta framåtlutade trollet och hålla det fast med venstra handen, medan han med den högra riktar det krossande hammarslaget mot vidundrets rygg. Det skall falla i nästa ögonblick, och då kommer ordningen till den tredje der bakom. Ju mer man ser på detta spel ef väldiga krafter i strid med hvarandra, desto mer glädjes man åt, huru utmärkt hvarje rörelse, hvarje ställning tjenar till att tydliggöra ögonblickets handling, och om man också förutser, att segern är viss för den väldige asen, känner man dock äfven, att det är en allvarsam kamp, han har inlåtit sig i. Hufvudsaken är likväl ansigtenas uttryck: härigenom skall framför allt den vilda stridens djupare betydelse såsom strid mellan ljus och mörker uppenbara sig, Intet kan i detta afseende vara bättre än jätteanletena: det är idel dumhet: och vildhet, som röjer sig i dem, och båda — den tredjes ansigte synes ej — grina de så förtvifladt, den ene af ansträngning, den andre derför att han känner gudens fasta tag i hans hår, att man måste småle, när man ser närmare på dem; de väcka icke och skola icke väcka ringaste spår af medlidande; de äro gement slödder, som icke duga till annat än att bli slagna för pannan. Meni Thors uppsyn saknar mafi något, som nödvändigt äfven börde vara uttryckt: den andliga öfverlägsenheten. Han är ljusets kämpe. och detta är sinnebildligt och Poetiskt sannt uttryckt genom det kraftiga strålande sken, som utgår från hans hammare, medan den syingas, och omsträlar hela hans figur, brytande sig mot det djupa mörker, som omgifverjättarne och blott otydligt låter en skönja den vilda fjelltrakt, der handlingen försiggår. Men detta är icke nog: man måste äfven se ljuset i gudens uppsyn, se det såsom en glimt af stridsfröjd och segervisshet; men man ser blott i de rynkade ögonbrynen, de sammanpressade läpparne och vilda ögonen uttrycket af den våldsammaste-ansträngning. Detta är kraftigt och tillräckligt sannt uttryckt; men det är icke allt hvad man borde se, icke det bästa man borde e på taflan, Emellertid, som det är, är det ett arbete af utomordentligt stort värde, säkerligen konstnärens utmärktaste, och ett af de yppersta verk, som nordisk konst i allmänhet har frambragt, i alla händelser hela den nuvårande utställningens förnämsta prydnad; ty om ett och annat stycke kunna finnas, i hvilka tanken är ännu fullständigare uttryckt, finns detl intet, hvars tankeinnehåll är så högt och så rikt. Efter att med några berömmande ord ha omnämnt Malmströms Elfdans, öfvergår recensenten till Georg von Rosens Brik XIV och Karin Månsdotter, Om detta arbete yttrar han: Med taflan i kroppsstorlek af G. von Rosen träder; man in i den verkliga historiens verld. Till ämne har den ännu helt unge målaren valt en scen ur en avenskl konungs lif, hvilken är en bland Wasasläg-. tens intressantaste skepnader, nemligen denhögt hegåfvade, men tungsinte och i sin( .ungsinthet grymme Erik XIV. Hans då-) iga rådgifvare Jöran Persson har infunnit!) ig i hans sängkammare för att förmå horom underskrifva en dödsdom. Konungen li ÅL 1 itter på en pall vid sin hustru Karin Månslotters fötter. Han trycker den venstra landen hårdt mot papperet, som ligger på lans knän; hans högra hand har Karin 1 Månsdotter fattat och håller den mellan . ina båda upp mot sitt bröst, likasom för 6 tt hindra honom att begagna den. Med I fsky och fasa I det täcka barnansigtet ser jon bort till Jöran Persson, som ifrigt öfertalande räcker pennan åt konungen, uner det hat bakom konungens rygg sänder Carin Månsdotter en allt annat än vänlig lick. Konungen eftersinnar; men det vilda ttrycket i hans ögon, den till hälften ur kidan glidna dolken, den-i bakgrunden på äggen antydda tafta, som föreställer en afättning — allt förutsäger, att Eriks onda ngel skall segra öfver den goda, Den vanliga kraft och klarhet, hvarmed denna sig sjelf så gripande frestelsehistoria är skådliggjord i ansigtsdttryck, ställningar, mgifningar, ja i sielfva drägternas färger, ifver denna von Rosens sista och största ja en särdeles hög rang bland alla noriska historiemålningar, må vara ocksa att an —såsom kännare påstå — har sökt odeller till sina f.zurer Snarare i en äldre sl ds målarekonst, då man icke rätt hade rt sig att återgifva menniskokrannan nn Int oh jet ft jog FP SPA AR kn