Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

hand, icke var värdt allt det besvär detsamma kostat honom. Tyckte han kanske, att den glänsande färgprakten: redan började falla bort från den fångade fjärilns vingar, att rosen hade mistat den fägring, för hvars skull han velat plocka den, att den friska, läskande dryck, han längtat efter, blifvit dafven, innan den ännu nått hans läppar? Om så var, erfor han ju blott hvad alla förtjena erfara, som vinna sina änskningars mål genom atillåtna medel. Jag ömkar heRom, att denna erfarenhet kom så snart. Jag beklagar honom, att han ej fick njuta några månaders, veckors eller åtminstone lagars illusorisk sällhet, innan han gjorde lenna upptäckt. Redan på Malta hafva vi sett, hurndan hans kärlek för henne var, huru den förvandlades till en vresig likgiltighet så fort den mötte motstånd. Bå kommer äfven nu att sko, och för vedergällningens skull i dubbelt mått, e Jag kan beklase lönom, som gått miste om en sådan skatt som Elfridas kärlek; men hvad skall jag väl säga om henne? Jag finner ej ord för hvad jag känner för henne, som icke hade mod nog att bära följderna af en tanklös handling, Nu, då det varför sent, såg hon hvad hon gjort — nu då ingen återvändo fanns. Det första, som mötte Elfridas ögon sedan hon återfått fattningen, var åsynen af den gråtande modern. Den stackars mrs Salisbury hade med bibehållen sjelfbeherrskhing öfvervarit vigselceremonien och gifvit sig sjelf det löfte att dämpa sina tårar, så länge dottern vistades under hennes tak — aftonens tilldragelse tvang henne dock till ett löftesbrott härutinnan. Fridas blick vändes till Grace; också hon gret. Vid Åsynen af deras tårar upphörde hennes egna, Hön insåg all den smärta hon förorsakat