Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 2

m bland annat med den maliciösa anmärkm ngen, att det knappt har undgått någons å pmärksamhet, som har kommit i närmare sl! röring med statsrådet Riddervold, att han n w en alldeles utomordentlig och i ögonen lande böjelse att i smått som istort spela n allvetande; han sätter ett slags ära i t känna sina kopisters och andra tjensteäns, sina presters och skolmästares privtissima i alla deras detaljer, och detta är umnske det mest påtagliga slag af fåfänga, varmed han söker förvåna sin omgifning. ikasom man berättar, att denna hans böIlse för allenastyrelse stundom föll hans olleger i statsrådet litet besvärlig, så är et säkert nog, att den icke sällan förvålde så väl dem, hvilka den närmast drabade, som allmänheten åtskilliga mindre beagliga öfverraskningar. Riddervold utsatte ig aldrig, såsom flere af hans kolleger, för ågot direkt klandervotum af representatioen för sina embetshandlingar. Han förtod alltid att hålla sig inom sin befogenets gränser; men inomsdessa rörde han ig verkligen också med en frihet, som icke ällan utsatte honom för beskyllningen för jelfrådighet och brist på undseende. Ett anska upplysande exempel, som godt kan ämnas instar omnium, har man i hans örfarande med skoldirektörsplatserna. Då essa inrättades, lades inom representatioen den starkaste tonvigt på, att ett af hufudsyftemålen med dessa tjenster var, att eras innehafvare skulle utgöra en högst ödvändig motvigt mot presterskapets öfverägande inflytande i folkskolan, att de såedes skulle representera statens, mer än kyrans intressen. Men hvad sker? Första sången de skulle tillsättas ser man dem alla å en gång beklädda med teologer. Ett rop f förvåning och harm lät naturligtvis höra ig öfver detta visserligen fullkomligt lagiga, men derför icke mindre illojala förfaande. Den, som icke i ringaste mån lät ig bekomma, var naturligtvis Riddervold, om vid hvarje ny inträffande vakans regelundet uthämnde en teolog till den lediga koldirektörsbefattningen. Det är emellertid en annan sida af Ridlervolds verksamhet såsom den norska kyrans högste styresman inu mer än ett fjerdelels århundrade, som icke gerna kan förbiås, om man vill göra sig en föreställning hvilken riktning det mäktiga inflytande sick, som hans ställning — i synnerhet i förening med en sådan karakter — gaf honom. Det är hans beteende i anledning af le anspråk på en progressiv reform af den norska statskyrkans författningsförhållanlen, till hvilka man under denna tidrymd har varit vitne. Hans politik i afseende på dessa har varit att af all förmåga söka förqväfva dem, åfleda dem, lugna dem. De medel, som härtill blifvit använda, ha varit mångfaldiga; de ha alla varit valda med stor klokhet och icke förfelat att göra Verkan. Men en annan fråga är det dock, om denna politik i längden skall visa sig ha varit den klokaste. Reformvännerne svara härpå ett ovilkorligt nej; de åberopa, hur mycken kraft, som blifvit kufvad genom detta temporiserande förfarande af styrelsen, och förutspå, att rörelsen, derför att den så länge har hållits nere, kanske skall, när den en gång spränger sina skrankor, ha svårt att välja den utvecklingens jemna och säkra bana, på hvilken den underde förflutna åren af en förutseende och frisinnad styrelse kunde ha blifvit inledd. Ja, de saknas icke, som tro, att blott en våldsam schism nu skall förmå vinna hvad som för icke många år sedan kanske hade kunnat ernås genom ömsesidig öfverenskommelse: statens befrielse från att genom verldsliga medel utöfva det protektorat, som den nu är förpligtad att upprätthålla öfver kyrkan, och på andra sidan kyrkans rätt till större sjelfbestämning och sjelfstyrelse — med andra ord: religionsfrihet och kyrkofrihet. Det är, såsom man ser, icke ett ovilkorligen gynsamt resultat, man kommer till att utdraga såsom facit ur Riddervolds 24-åriga styrelse såsom kyrkodepartementets chef. Icke desto mindre skulle man svårligen kunna dölja, att hans bortgång ji nuvarande ögonblick är en känbar förlust för den norska regeringen. Genom sin mångåriga statsrådsverksamhet hade han förvärfvat ett slags ärevördighetens prestige, som kom den regering till godo, i hvilken han intog en plats. Hvad man än kunde-ba att invända mot hela riktningen och tendensen i hans administration, måste man hos honom till det sista erkänna en ovanlig affärsduglighet — ett beröm, som knappt ovilkorligen tillkommer alla hans kolleger. Slutligen var hans här ofvan karakteriserade sätt att uppträda i sanktionssaken — just derför att han eljest så strängt höll sig till sitt speciella departements angelägenheter — egnadt att i någon mån, hvad honom beträffar, förmildra den dom, som storthingets adress afkunnade öfver hela regeringen. Ja, det är kanske ieke någon öfverdrift, om man nu efter Brochs och Irgens afgång har trott sig kunna beteckna Riddervold såsom den minst opopuläre af den Stangska ministerens medlemmar. Och slutligen kommer svårigheten att finna en efterträdare åt honom. Inom den frisinnade majoriteten i och utanför representationen skall regeringen naturligtvis icke kunna söka komplettera sig, och om man då ser sig om bland dem, som återstå att välja på, är det väl stor fara för, att kyrkodepartementets nye chef lika litet skall komma att skänka regeringen någon förökning i politisk styrka, som han skall bli mottagen med något förtroende af dem, hvilka ledningen af kyrkans och skolans angelägenheter närmast ligger om hjertat. AT Ak fd ft fl fl på MG a FR BO DR Q fr Skarpskytteväsendet, KK. M:t har, dep 21 sist. månad, eviljat, följande Mekka vid frivilliga skarpskytteföreningar entledigande från öfverbefälhafvarebefattningen, nemligen: kaptenen P. A. Adde vid Hedemora och GarpenJ. N. Lindhe vid Falköpings TEL SE ET ER