Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 2

tt det är nägon utsigt, att deras plats kall kunna fyllas på ett tillfredsställande ätt. Sedan nemligen de båda militära deartementscheferne, Broch och Irgens, hade fgått till följd af konungens vägran att anktionera storthingets beslut om rättiget för statsråden att deltaga i representaionens förhandlingar, å hvilket beslut de, om bekant är, tillstyrkte sanktion, har nu dessa dagar äfven en tredje medlem af conungens råd, kyrkodepartementets chef I. Riddervold, inlemnat sin afskedsansökan. )enna stöder sig egentligen på ålderdomsvaghet — Riddervold är nu i en ålder af 7 är — men när man sett den lätthet, varmed han ännu tyckes bära årens börda, an det icke undvikas, att man äfven har nsett sig böra söka andra skäl för detta ans steg, så mycket mer som Riddervold tid har varit känd för en arbetslust och m uthållighet, som icke skulle tillåta howom att söka något otium förr, än den iårda nödvändigheten bjöde honom det. I samband härmed har man måstlägga märke ill, att Riddervold var den af regeringens nedlemmar, som i sanktionsfrågan stod de vå militära departementscheferne närmast, och att han i en reservation lade stark tonvigt derpå, att han hufvudsakligen instämle i hvad som i Brochs reservation blifvit infördt till förmån för reformen och icke kunde tillägga de mot densamma anförda skälen öfvervägande betydelse. När han det oaktadt anslöt sig till den öfriga regeringens hemställanjom sanktionsvägran, emedan han medgaf vigten af de yttranden, som gingo ut på, att man borde söka få nägra andra grundlagsstadganden genomdrifna i samband med detta beslut, särskildt en grundlagsenlig termin för storET a mr ma brat fn a bt et 1 a UR a (JO Tr DA Fo NPO NART thingets sammanvaro, så skedde detta med det uttryckliga tillägget, att han förutsatte, att detta icke skulle föranleda ett längre uppskof med denna saks ordnande, än som nödändigt härflyter ur de för sådana sakers behandling föreskrifna former. Detta uttalades flere veckor, innan storthingets misstroendevotum afgafs, Sedan detta skett och efter de tilldragelser, som följde på dess afgifvande, torde det måhända ha blifvit klart för statsrådet Riddervold, att den samstämmighet mellan representation och regering, som utgjorde förutsättningen för den af honom i sanktionsfrågan intagna ställningen, icke fanns och icke heller, så länge Stang stode vid styret, kunde väntas skola inträda. Under sådana förhållanden kan det således vara förklarligt, att han icke längre ville medverka i en styrelse, som hade kommit i ett så hopplöst motsatsförhållande till representationen och den liberala folkmeningen. När Riddervold för 24 år sedan blef kallad till den plats i konungens råd, som han nu står i begrepp att lemna, kunde han redat blicka tillbaka på en lång verksamhet såsom tjensteman och folkrepresentant. Redan år 1827 blef den blott 32 år gamle, då i Fredriksstad bosatte presten af sin valkrets sänd till storthinget, der han, så när som på en enda gång, då han undanbad sig återval, fortfor att tagå säte ända till år 1848, under det att han samtidigt tog så raska steg framåt på tjenstemannabanan, att han vid en ålder af 48 år var biskop i Throndhjem, I storthinget var detisynnerhet bans utomordentliga affärsduglighet och reda, som grundlade hans anseende och småningom lyfte honom upp till presidentplatsen. Man har i dessa dagar dragit fram en karakteristik af honom, Som ILeÄTik v ergo land gjorde i de dagar, då han stod på sitt parlamentariska anseendes höjdpunkt, gek hvilken — om den också kanske är något starkt idealiserad — dock är ganska betecknande. Han är, heter det här om Riddervold, storthingets medvetande, dess personifierade förnuft, oberoende ända till isolering, och dock är det honom man låter fatta rodret under svåra omständigheter, likasom lotsen fattar fartygets. När debatten har förirrat sig, amendementerna hopat sig, när saken tyckes förlorad i en mängd invecklingar, då tyckes han, likasom Minervas fågel i skumrasket, se klarast. Sjelf aldrig förvirrande sig, tyckes förhandlingarnas intrassling vara det olemont, hyari hans själ rör sig lifligast, friast utspännande sina fibrer, Denna skarpsinnets kombinerade öfverblick, denna orubbliga sans göra honom till storthingets mest imponerande personlighet. Ett allvarligt ansigte, en hög, majestätisk figur, klara, skarpa ögon, det passionfria föredraget, så torrt och matematiskt noggrannt återgifvande hans tankpgång, som om det vore en chladnisk ljusafspegling i sand af rörelserna innanför hans panna — allt detta tillsammans gifver ett förträffligt uttryck af denne praktiske tänkares själ.s När Riddervold år 1848 blef inkallad i konungens råd, var detta från regeringens sida menadt såsom en koncession åt de mer frisinnade åsigterna. Samtidigt utnämndes äfven den andre af storthingets presidenter, gorenskriver Sörensen, till statsråd, och i första ögonblicket rådde stor belåtenhet med det tillmötesgående, som tycktes ligga deri, att regeringen sålunda kompletterade sig just med de män, som storthinget sjelf hade kallat till sina högsta förtroendeposter. Glädjen blef likväl Pernilles korte Frö: kenstand. Samma regering, som man trodde vara föryngrad med desse ur sjelfva representationens midt utgångne män, uppträdde inom få år på ett sätt, som man svårligen kunde beteckna annorlunda än reaktionärt. Den själ m Riddervold här intog, var alldeles egen. Fan tycktes uteslutande egna s!g åt den förvaltningsgren — kyrkooch skölstyrelsen — som hän genast vid sitt inträde i statsrådet hade öfvertagit, och hvars förste, ur sjelfva presterskapet utgångne chef han var, under det att han åtminstone i det yttre tycktes fullkomligt afhålla je från allt ingripande i hvad som låg utanför denna hans förvaltningsfer, Han uppfattade sin ställning såsom fackminister I så skarpt, att han gick öfver från den ena ministeren till den sadra, utan afseende på asraxlande karakter och tendens. deras Omyå ER LIå8g stör Den palatsrevolution, som I Dec kk tade Jörgen Herman Vogt och uppe. Birch-Motzfeldtska ministåren, afficerade Riddervold lika litet som den af unionsförhållandena förorsakade kris, hvilken tre år RES SK RANE ae