Aftonbladet – 2 juli 1872, sida 2

Wilhelm Freherne, brudgummen sjelf, Han hade sig förestående ett ållggande af högst oangenäm beskaffenhet — meddelandet af fadrens död till svärföräldrarne, för att ej tala om hustrun. Han hade icke tvekat att besluta sig för en lögn, nemligen att låtsa som Ban biter gästelias afresy för första gången läst brefvet. Han hade bestämdt sig att utföra denna bragd och öfverlemnade åt slumpen, huruvida han skulle lyckas att genom en väl spelad bestörtning och sorg bedraga dessa. Sedan måltiden var elut och gäst efter gäst tagit afsked, lemnande otaliga välönskningar för de nygifta efter sig, befann sig slutligen familjen Salisbury för sig sjelf. De sågo på hvarandra, som hade de velat fråga hvad man nu skulle taga sig för — det var sannerligen en obehagligt brydsam ställning. Doktorn var den första som sökte gifva deras förstämning en diversipn, Vi äta middag kl. 6, min kära Treherne, efter hvilken ni torde vilja lemna oss genast, Tror du inte möjligen det skulle vara rådligast att för i afton låta Elfrida stanna hos sin mor och syster — det blir kanske sen en tid innan de råkas? Blfridas bifall och modrens glädje för denna plan gåfyo den ett gynnsamt resultat. Jag förmodar du fått dina engelska bref, sade Salisbury till sin måg. — Ångbåten kom i morgse, men kanske du var för mycket upptagen att lägga märke dertill. Nej, jag fick några bref, men jag har ännu nte öppnat demz, svarade Treherne utan minsta förlägenhet. Om Elfrida stannar här i afton, så skall jag fördrifva tiden med stt läsa och besvara dem. — Posten går len 14:de härifrån, tror jag. Ja, det gör den, återtog Salisbury. Ja måBtp sysselsätta mig med samma göromål;