Aftonbladet – 1 juli 1872, sida 3

-poch insd saknad fäst sin kärleksfulla blic vid de tider, som varit före honom. Aldri har det gamla och beståndande haft en är ligare kämpe, än han var; knappt heller nå ;gon, som kunnat skada dess saK mera, ä Ihan gjorde just genom ytterligheten al si Ihängifvenhet. Hans medvetet eller omedve tet valda föredöme, som han med trohet följde tyckes hafva vara Kettil Okristen, som lef I vande ingick i sin hög för att slippa s kristendomens framgång. Märkligt nog had han ock sett dagen i samma bygd, Kind: Ihärad i södra Östergötland, der den gaml ljarlen utförde denna gagnlösa bragd. Denn: skogiga gränstrakt mellan nämnda landskaj och Småland, livars oländighet ända till se nare tider lagt hinder i vägen för en när mare samfärdsel med andra orter, hade, lik som grannhäradet Ydre, i stället varit dest lämpligare för fasthållandet vid gamla bruk sedvanor och fördomar. Här var det son Rääf — med undantag af de år som egnades å studier och en knappt mer än börjad tjen stemannabana samt den tid, han sedermers såsom riksdagsman vistades i Stockholm — tillbragte hela sitt lif: sina tidigare år i Kisa sin mannaålder och ålderdom i Sund, der han egde de betydande sätesgårdarne Bul sjö och Forssnäs. Hade denna bygd i viss fall på Rääf tryckt sin stämpel af gammal nordiskt allvar, så sökte denne dess son i sin ordning att, så mycket i hans makt stod, bevara oförändradt hvartenda drag. som var ntmärkande för densamma. Utan tvifvel såg han med smärta att en nyare kultur började nedtränga äfven hit och att det var fåfängt att spjerna mot dess verkningar, och derför var det honom angeläget att i skrift bibehålla alla befintliga minnes: märken från dessa gamla tider, som voro honom så kära. Hans stora Beskrifning öfver Ydre härad var frukten af detta hans bemödande, i hvilken man lär känna ej blott den varme anhängaren af det gamla blott derför att det var gammalt, utan ock den sanivotsgranne, af en ovanlig lärdom understödde forskaren. Leonhard Fredrik Rääf föddes på Thomestorp i Kisa den 18 September 1786 af en urgammal och i hela norden vidt utgrenad slägt;, Hans föräldrar voro häradshöfdingen i Kisa och Ydre domsaga, lagmannen Leonhard Henrik Rääf och dennes fru iandra giftet Hedvig Charlotta Grönhagen. 1802 blef han student i Upsala och vistades i Stockholm från 1805 till 1810 såsom e. 0, tjensteman dels 1 krigsexpeditionen, dels i riksarkivet. Från sistnämnda år, då båda käns föräldrar dogo, egnade han sig åt landthushållningen, först öfvertagande fädernegården, derefter såsom arrendator skötande en större gård och slutligen såsom egäre af de nämnda stora frälsgodsen. De stora händelser, som uppskakade Europa i slutet af förra seklet, och de olycksöden, som öfvergingo Värt fädernesland i början af det närvarande, och till hvilka Rääf såsom barn och yngling var vitne, torde på haig, liksom på många andra allvarliga och fosterlandsälskande sinnen, gjort ett djupt intryck, hvari insn kan finna en, om ock ej fullt tillräcklig, förklaringsgrund för hans för hela lifvet gifna rikthing af återgång till det gamla. Han var ingalunda ensam om densamma, men han var den, som trognast och med mesta ensidighet fasthöll vid hentie. I hans ungdom förde just denna riktning honom beröring med den ädla krets af ynglingar och män, hvilken under namn af Götiska örbundet utöfvade en så helsosam inverkan på vår litteratur och konst genom att återöra dem till det nationella. På den politiska verklighetens fält åter lät icke den fornnordiska pånyttfödelsen genomföra sig, och let är bekant att skolans förnämste man ch snillrikaste häfdatecknare vid mogen ilder bröt med dess och sina egna förut: varande åsigter på detta område. När så stiftaren, expeditionssekreteraren Jacob Aderbeth, 1844 afled, skred man till att uppösa äfven formen af det förbund, ur hvil cet anden för länge sedan försvunnit. Det rar den dess traditioner mest hängifne föroundsbrodern Refv (L. F. Rääf), åt hvilken ippdraget gafs att föra ordet vid göternes sista stämma. I det tal, hvarmed han öpp1ade densamma, karakteriserade han dess sträfvan i följande ord, som ock knnna beteckna hans egen: Vi fordrade en kyrka af förnuftet ej skapad, not förnuftet ej i strid; vi ville bibehålla lydiadens och vördnadens välgörande band, icke våtaga oss träldomens bojor; vi längtade utrycka hjertats poesi, obemängd af sireriets frånstötande kyla, likasom af en konstdrifven värma; vi ville från återljudet i våra berg upphemta le rörande Sången dem en stor natur både skrifrit och bibehållit; vi ville genom en noggrann orskning af forntids seder och öden uppleta de vanor, på hvilka försynen förer menskligheten, med frihet för den enskilde, med orubblig nödvändighet för henne i sin samhällighet, till det ör oss okända mål, hvaråt likväl våra steg och vårt hopp under årtusenden varit riktade. Otvifvelaktigt var det detta, som Rääf ville, och det berättigade i att bygga en ny id på det förflutnas grund måste billigas af alla, som hafva något historiskt sinne. Men hans fel var, att han ville göra det örgångna ej blott till grund, utan ock till nönster för det varande och blifvande, att än ej insåg att hvarje tid måste lefva sitt get lif och att ett försök att återkalla det n gång flydda är liktydigt med försöket utt frambesvärja spöken. Rääf var stolt öfver att vara svensk wdelsman och höll strängt på de rättigheer, som voro bördens följeslagare, men han völl ock lika strängt på de förpligtelser, vilka den ålade. Förfäktade han adelsståndets sjelfskrifvenhet till representantsallet, så undandrog han sig ej heller dess oesvärligheter. Från första riksdagen, som hans ålder tillät honom att bevista, 1809— 10, då redan en plats i konstitutionsutskotng ålade Vg, ER