mörlalet ingått, böra meddela åtskilliga när-1 mare upplysningar med afseende på tillämp-lc ningen i England af den ofta nämnda para t grafen i konsulsinstruktionen, påtagligen så-ls som en väl behöflig vägledning för skepps-l!? kaptenerne. Dessa upplysningar äro huf-l vudsakligen följande: f Det skydd, som de engelska lagarne lemna ,! landets egna undersåter mot polisens och andra auktoriteters maktmissbruk, utsträckal de äfven till utländingar af hvilken som helst nation, och den exekutiva makten kan alltså icke aflägsna en främling ur landet medl: mindre det sker på grund af en med veder-: börande stat afslutad och af parlamentet be-: kräftad traktat angående ömsesidigt utlemnande af förbrytare, Detta är vid flere tillfällen offentligt uttaladt, och så vidt kändt! är senast i en depesch från utrikesministern lord Granville till den britiske gesandten ij: Madrid, daterad den 8 Mars innevarande år. Någon sådan traktat är icke afsluten mellan de Förenade rikena och Storbritannien och Irland. Oaktadt man således icke på grund af någon lag kan fordra att sjömän, tillhörande besättningen på ett norskt fartyg, skola utlemnas från England för att tilltalas i Norge, antager geheralkonsuln dock såsom icke osännolikt, att britiska regeringen skulle vilja påtaga sig ansvaret att i händelse derom på diplomatisk väg göres framställning, samtycka till en norsk undersåtes utlemnande, om denne utom britisk jurisdiktion håde begått någon af de i Extraditionstfaktaterna öppräknade grofva förseelser, Dessa äro enligt den emellan England och de Förenade nordamerikanska staterna 1842 afslutade extraditionstraktaten: mord, eller öfverfail i afsigt att mörda, sjöröfveri, mordbrand, röfveri, förfalskning af eller utlemnande, af falska dokumenter. Enligt art, I i extraditionstraktaten af 1843 emellan England och Frankrike kunna blott sådana personer utlemnas, som gjort sig skyldiga till mord, förfalskning eller sviklig konkurs; Såsom bevis på den stränghet, Jivarmed man i härom hand lade afseende tillvägagår i England, anför generalkonsuln följande exempel: En person, som under lek :ombord hade stuckit ihjäl en annan, kunde vid fartygets ankomst till England icke blifva arresterad, då förbrytelsen, efter anställd undersökning, blott rubricerades som dråp (manslaughter), hvilket icke är omnämndt i extraditionstraktaten. Förbrytären sattes derföre genast på fri fot och kunde iske ens mot sin vilja föras ombord på det fartyg lan tillhörde, emedan den s. k. Foreign Deserter Act icke gäller för fartyg, tillhörande Förenta Staterna, med hvilka ingen traktat i detta hänseeide är afsliteb, Denna akt, som är tillämplig på de Förenade rikenas fartyg, innehåller, att sjömän, som rymt, kunna gripas af de engelska myndigheterna och föras ombörd på de fartyg, hvar. till de höra. Deremot är den engelska po lisen icke Berättigad föra en sjöman ombord på ett annat fartyg än det, till hvars besättning han hör. Skulle sådant icke desto mindre ske på begäran af en konsul eller annan person, kan sjömannen ställa honom under åtal inför domstol för oloflig häktning (bring an action against him for false imprisonment) antingen genast eller när som helst sjömannen återkommer till England. I ätseende Hå engelska domstolars rätt att bestraffa förbrytelser, begångiia å främmande fartyg, under deras uppehåll inom britiskt område, har generalkonsuln meddelat; att den doktrin är gällande, att straffrätten är ganska vidsträkt, men att främmande makt eller densammas agent icke kan fordia ätt straffrätten utöfvas mot den främmande maktens undersåter, utan beror detta i hvarje fall på de engelska auktoriteterna. Säsom vidare upplysning pör tilläggas att vice konsuln i Newcastle. ville i April månad detta år med ett norskt fartyg hemsända åtta för uppstudsighet och rymhilog arrestoräde; sjömän ä besättningen pp ett annat norskt färtyg, nen då den engelska polisen vägrade bistå vid folkets ombordbringande. eller icke ville tillåta det, hade deras hemsändande icke verkstälts, om icke sjömännen på grund af en särskild omständighet dertill I8titgodvilligt öfvertala sig.