Aftonbladet – 1 juli 1872, sida 2

STOCKHOLM den 1 Juli. Vigtiga upplysningar för svenska och norska sjöfarande, som besöka engelska hamnar. Under förliden Februari månad klagade några norska sjökaptener deröfver, att de svensk-norska vicekonsulerna i Bristol och Cardiff, äfvensom generalkonsuln i London, icke lemnat kapten Gabrielsen påfordrad hjelp under det hanmed sin bark, Eolus, i förliden: December månad låg i Bristol. En del af besättningen hade nemligen gjort sig skyldig till uppstudsighet: de i fråga varande koönsularembetsmännen tillvitades att icke hafva gjort behörigt bruk af den myndighet, de enligt 255 i konsulsinstruktionen förmenades egåa att hemsända de uppstudsige sjömännen, hyarom yrkande gjorts, och hvartill lägenhet fanns med ett i Cardiff liggande segelfärdigt norskt fartyg, som skulle återvända till hemorten. Sedan generalkonsuln fått del af i fråga varande klagomål, insände han, jemte de af vicekonsulerna i Bristol och Cardiff upptagna förhörsprotokollen rörande beskaffenten af sjömännens uppstudsighet, ett meriorial till norska departementet for det Indre, hvari han upplyste, att 55 2 i konsulsinstruktionen icke bör så uppfattas, att en konsul i hvårje fall är förpligtad att medelst ahlitande af ställets polismyndigheter, 8åsom arrestant hemsända hvarje sjöman, som har begått äfven en ringare förseelse, när den är af natur att kunna vid domstol i hemlandet åtalas. Att beröfva någon friheten vore en åtgärd, som fordrar en opartisk och allvarlig undersökning af de för handen varande omständigheterna och detta i synnerhet, när det gäller att sända en person som fånge till ett annat land från mer eller mindre fjerran liggande delar af verlden. Konsulerna måste således använda den strängaste pröfning af förseelsens beskaffenhet, innan de tillgripa en åtgärd, som fartygsbefälhafvarne icke tveka att påkalla, men som, vidtagen, först i andra hand, och knappast ens då, ådrager dem ansvar. Generalkonsuln framhöll, utan tvifvel med fog, att föreskriften i 55 2 endast är tilllämplig, då en gröfre förseelse blifvit begången. Men dertill kunde icke den räknas, hvarom nu var fråga. Intet våld hade egt rum, utan blott en icke ovanlig tvist mellan skepparen och några man af besättningen å AEolus, föranledd af proviantens beskaffenhet. De fyra matroserna, som gjort sig skyldiga till uppstudsighet, hade derför redan: undergått mer än en månads fängelse och dessutom varit hållna i Jjern om bord. Uppenbart är att konsulsinstruktionen, jemförd med sjöfartslagen, ingalunda gifver stöd åt de ofvan antydda norska -skeppskaptenernas föreställning, att en skeppare vid hyarje tillfälle och utan. någon Konsuln tillkommande pröfningsrätt, kan tvinga denne att hemsända sjömän såsom arrestanter, och vore meningen att skepparen skulle ega en så obegränsad takt, så hade naturligtvis en uttrycklig bestämmelse derom blifvit intagen i 2 120 eller på annat ställe i konsulsinstruktionen. Men en sådan bestämmelse finnes der icke och bör af lätt insedda skäl icke heller finnas. Den: skulle i allt fall för Englands vidkommande vara utan all praktisk betydelse, enär auktoriteterna i detta land aldrig skulle tillåta att en sjöman blifver som fånge förd ombord på annat fartyg än det, hvarå han lagligen blifvit förhyrd, -med mindre Han hade begått en grof öfverträdelse utanför britisk jurisdiktion. 2 Antagligen emedan de Förenade rikenas skeppsfart på Storbritannien är ganska stor och samma oriktiga föreställning Om 55 2:s innehåll kan hysas af flere skeppskaptener än de här ofvan antydda, har -generalkonsuln ansett sig till departementet för det Inäre, och sedan det dfvan refergrade me