Aftonbladet – 28 juni 1872, sida 3

FA NR EN mA NS Ae OR RR TEE Te Ni a MIT TNA förfriskningar och samtalade med de fest Iförsamlade. I morgon väntas tyska kejsaren hit, fö hvars emottagande myndigheterna på plat sen vidtagit storartade förberedelser. ; —gh. ERSSON I Amerika och Sverige. L Paralleler. 3 TH. Innehåll: Utdrag ur en amerikanares bref frår : London. — Enskildes tjenare i Sverige aflö nade af allmänheten. — Drickspenningar lika med nådegåfvor. — Stockholms-uppassarne — En hemställan till källarmästare m. fl — Något hvaraf en amerikanare och hans tjenare kunna bli förnärmade. En korrespondens, för ett par månader sedan intagen i Chicagotidningen The We stern Catholic, innehöll bland annat följande: En amerikanare blir genast efter ankom: sten till London öfvertygad om, hvad han förut måhända haft svårt att tro, att det verkligen finnas här i verlden friska, arbetsföra män, som med all makt eftersträfva, ja, ofta t. o. m. betala ganska stora summor för erhållandet af en befattning, hvarigenom de sättas i tillfälle att under sken af rätt pungslå allmänheten för en påtrugad och stundom mycket besvärande tjenstaktigtet. Hotellvärdarne upptaga på sina räkningar en särskild post under rubrik uppassning, men detta hindrar dock icke att gästerna först och sist, vare sig de endast intagit en måltid eller stå färdiga att afresa, i salongen såväl som i portgången besväras af välklädda och kruserliga tiggare, som under namn af uppassare och vaktmästare göra anspråk på att få litet extra för sitt besvär. Samma förhållande är rådande i teatergalongerna och på andra dylika platser, till hvilka man dock måste köpa sig inträdesrättighet, men hvarest logevaktmästare och andra icke skämmas att, om de också blott öppnat en dörr och anvisat den besökande hans plats, antaga en tiggares skick genom att framräcka handen. Befinner man sig på längre eller kortare utflygter, fordra omnibuskonduktörer och jernvägsvaktare (railway-porters) att bli ihågkomna... Låt vara att de ej kläda sin önskan i ord — deras vinkar äro ändå tillräckligt tydliga. Till och medi kyrkorna blir en främling icke förskonad ifrån ett dylikt prejeri. Så långt den amerikanske korrespondenten, hvars skildring ju i det närmaste passar in på det i vårt eget kära fädernesland, och kanske starkast i dess hufvudstad, rådande bruket. Antagom att en amerikanare — eller hvilken annan som helst — efter att ha gjort den långa resan öfver Atlanten på ett fartyg, af hvars betjening ifrågasatts inga drickspenningar, från London fortsätter resan med en svensk ångbåt till Stockholm, icke kan han känna sig så särdeles angenämt öfverraskad af en bättre underrättad väns upplysning, att han för att bli ansedd som en gentleman måste beqväma sig till att före landstigandet, till den för öfverfartsbiljett och kost under resan fastställda summan utlägga ett par riksdaler dessutom åt upppasserskan vid bordet, ett par åt salongs städerskan och ytterligare åtminstone en dito åt borstpojken. Från hamnen beger sig vår främling i en droska till hotellet och öfverlemnar vid framkomsten en etta åt körsvennen, hvilken, helt lugnt stoppande ner sedeln, låtsar som hade han alldeles förgätit att taxan tillerkänner honom endast tre fjerdedelar deraf. Och tilläfventyrs påmind derom, kan han blott med största svårighet finna det erforderliga 25-öret i det mest oåtkomliga hörnet af den trasiga västfickan, såvida han icke, som kanske oftast inträffar, bestämdt försäkrar sig ha inga småpengar till hands; och sysselsatt med det, icke minst för den väntande borgenären tälamodspröfvande sökandet, mumlar han något om, att han trodde... att det alltid är vanligt... att vädret är så ruskigt och förtjensterna så knappa eid. Väl inlogerad och hatvande i förväg med värden öfverenskommit om priset för det upplåtna rummet, går den resande ut för att på ett större hotell intaga middag; men med den erfarenhet, han redan vunnit, kan han näppeligen missförstå uppåssarens mening, då denne, dröjande och baklänges, aflägsnag sig från det bord, på hvars yttersta kant han lagt öfverskotiet af de penningar, som nyss förnt öfverräckts honom för liqviderandet af gästens skuld till värden. Litet smått förargad qvarlemnar främlingen en silfverslant — koppar duger icke! — för den stumme och dock så vältalige tjenarens räkning ocn anväder: men utkommen i tamburen och sträckande handen efter den af honom sjelf der placerade hatten, förekommes han af en annan tjensteande, som, om än med fara att gifva gästen en knuff åt sidan, skyndar fram och rycker hufyudbonaden till sig för att omedelbart derefter öfverlemna densamma till dess egare, naturligtvis med anspråk att erhålla en pekuniär belöning derför. Besöker vår vän derefter hvilket som helst af cafeerna, skall han äfven der finna sig så godt som nödsakad att framkasta en slant åt den person, som serverar honom; och när han slutligen uppsagt sitt rum i hotellet och betalat den honom der presenterade räkningen, som har en särskild rubrik för uppassning, ändå återstår honom att till städerskan och vaktmästaren, de der passa på att med en till hälften bedjande och till hälften pockande hållning ställa sig midt i hans väg just då han vill aflägna sig, särskilt och frivilligt(!) erlägga en eller ett par riksdaler säsom drickspenningar. Faller det nu den på ett så förekommande sätt bemötte resenären in att begifvå sig ut på landsbygdeu, så råkar han ju der, hvar han far fram, lika illa ut för hållkarlar, skjutsbönder, grindpojkar och gästgifvaregårdarnes pigor. Och har han blifvit inbjuden att, på landet eller i staden, tillbringa nåtten under en bekants tak, skulle han, kanske äfven i sitt värdfolks ögon, göra sig skyldig till ett stort brott raot den goda tonen, om han förglömde att vid afs gandet förära husets tjenare ra hagen Re Fv EF,