Aftonbladet – 26 juni 1872, sida 3

år utan att kunna hitta rätt på honom. All möjliga försök hade gjorts i det afseendet :trodde man. Han är väl död, stackars man, hett det flere gånger om, och den åsigten van: allt större insteg hos allmänheten. Slutli gen var hela menskligheten öfvertygad on att den intressante forskaren ej mera fann i lifvet. Det tjenade således till ingenting att längre göra sig omak med att söka ef ter honom. Hans yrkesbröder gjorde sit redo att offentliggöra de nekrologer öfve honom, som de naturligtvis för länge sedai författat, och att hålla långa tal med uttrycl af djup saknad och med försäkringar om at förlusten vore oersättlig. Stopp, utropade mr Stanley, en yankee a äkta skrot och korn, och dertill en tidnings skrifvare, hvilket man påstår skall vara lik betydande med två yankees, samt, hvad ännt mera är, en tidvingskorrespondent, på hvil ket slags menniskor det lärer gå tre yan kees af vanligt innehåll. Så säger man åt minstone, men sjelfve äro vi icke i stånd att kontrollera uppgiften, så mycket mindre som viendast högst obetydligt umgåtts med nordamerikanska tidningskorrespondenter. Nå väl, mr Stanley ropade sitt stopp och erbjöd sig att fara ut och söka efter Li vingstone, Somliga skrattade åt honom, an. ra drogo medlidsamt på axlarne, men det fanns också några som sade: låt oss:se hvad en tidningskorrespondent verkligen duger till, och de som så sade hjelpte till med pengar. Mr Stanley stoppade litet skrifmaterialier i sin nattsäck, plus något i skjortväg, helt betydligt, två par strumpor och en hårborste, och så gaf han sig af som han gick och stod med en stor kikare, som dinglade på ena sidan af länden, och en stor flaska ned some brandy, som dinglade på andra sidän och hvilken är bra att ha i öknen: Paraply hade han naturligtvis i ena handen ch den lilla nattsäcken i den andra. Nej, se Stanley, utropade en af hans amrater, som stötte ihop med honom i sjette wenyen; hvart skall ni ta vägen ? Till Afrika och söka rätt på Livingstone, varade Stanley och fortsatte sin väg. Den satans Stanley, mumlade kamraten. Jag skulle vilja vara i hans ställe. Hvilken rättskaffens korrespondent skulle j vilja detsamma? All right. Stanley gick mbord till Europa och från Europa tog han rägen till det inre af Afrika. Under någon id hörde man icke äf honom. Nu skall ni få se att den der Stanley ckså omkommit., sade de som ej känna vad en korrespondent duger till och som j heller kunna begripa att en sådan kan ara ganska verksam; utan att derför skrifva varenda dag. Ja, hvad hade den token i Afrika att öra? sade andra välvilliga och ömhjertade jälar. Men så kom Times en dag, det var den förflutna veckan, med ett telegram, öm omtalade, att Stanley, den tokige korespondenten, som man förut kallat honom, nländt till Zanzibar med underrättelse, att an verkligen hittat feda på Livingstone amt att denne befann sig i bästa välmåga. Det der öfverraskade mången. Oss öfveraskar det alldeles icke. Skulle någon hitta eda på Livingstone, måste det naturligtvis ara en tidningskorrespondent och blott en merikansk sädan.