Aftonbladet – 26 juni 1872, sida 3

utan att behöfva bråka med embarkering i Malmö eller Helsingborg och debarkering på Sjellands kust. Man hade sagt oss, att vi snart skulle kunna fara direkte till industripalatset i Kjöbenhavn, endast behöfva sätta oss i en jernvägskupe på Stockholms centralstation, öfverlemna oss åt sömn, lektyr eller någon annan del af detljufva göra intet och ej behöfva lemna vår plats, mer än möjligtvis med någon liten rast i Fal köping, Alvesta eller så omkring, förrän vi befanno oss på Vesterbro, midt emot utställningsbyggnaden. Det hade varit beqvämt, tidsbesparande, billigt, roligt och så mycket som möjligt motsvarande tidens fordringar på en förbättrad samfärdsel. Två raska entreprenörer, den ene var en engelsman vid namn Edwards, den andre en dansk, som heter Petersen, hade hittat på att det egentligen är en dumhet att gå öfver Öresund, då man mycket väl kan draga sig fram under vatinet. Vi äro fullkomligt af samma åsigt. Men den svenska vägoch vattenbyggnadsstyrelsen är af motsatt mening, kanske af ren yrkesafund, och har förklarat, att hrr Edwards Petersens förslag ej förtjenar något afseende. Det är alldeles detsamma som man sade åt George Stephenson, då han kom med sitt på den tiden såsom en kolossal dumhet, vanvett och hädelse betraktade påhitt, att draga fram vagnar med ånga, och det är detsamma som nan sagt åt så många andra stora uppfinnare. Hrr Edwards Petersen hafva dock egentligen icke uppfunnit något, ty att göra tunnelar under vattnet är verkligen förut praktiseradt, men de hafva likväl utsatt sig för de konservativa myndigheternas ovilja, och så erhålla de ej ens rätt att anställa undersökvingar. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig icke kunna bedöma förslaget, då ej den ringaste undersökning sjorts för att erfara om eller huru tunneln kunde anläggas, men samma styrelse frånrådde också en dylik undersökning. Under sådana omständigheter är det svårt att inse, huru man skulle komma till någorlunda öfvertygelse, cm saken är möjlig eller ej. biter deuna förklaring af nyssnämnda styrelse skrattar man naturligtvis, icke åt styreisen, men åt hrr Edwards Petersen och talar om det tokiga förslaget att åka unler Öresund. Och vi göra alldeles detsamma, ty skrattet smittar, men det är dock något som säger: tänk om dessaundervattensmenniskor likväl icke äro komplett galna. Det kunde kanske hända, att de som nu skratta som värst en gång blifva sjelfva utskrattade, liksom det händt t. ex. med de börsmagnater, hvilka förklarade, att elektriska jelegrafen alldeles icke kunde blifva af näon nytta för börsaffärerna, hvilken förklaring, om vi ej alltför mycket missminna pss, utgick ej blott från Stockholm, såsom man sedermera ofta erinrat, utan också från Föteborg, hvilket man tyckes vilja helt och vället begrafva i glömskans natt. Emellertid äro hrr Edwards Petersen nkiga för närvarande — derom kunna. vi u komma öfverens, och så kunna vi anställa drift med dem. Att vilja gå under stt vatten, som är så vackert som Öresund — ÅA sommaren, det är ju komplett galenskap. Nej, låt oss få behålla våra öfvervattens rder, hvilka onekligen äro ganska behagiga, i fall vädret är vackert och sällskapet odt. Men vintertiden? Pah, hvem tänker oå vintern, då man bar så präktigt sommarider? Bort med alla dystra vintertankar och med allt som går i svart eller i hvitt, som snön, då man har så vacker Indigo på Djursärdsteåtern. Hvad är Indigo likväl mot signor Calderazi? Har ni hört Calderazi? Det är han som trakterar med melodium — scollodium, sade en farmaceut härom dagen. Men hvad är då melodljium? Jo, det är, har en konstkritiker förklarat, en utföring och idealisering af det bekanta konststycket med glas, som genom påfyllande af större och mindre qvanta vatten stämmas att frambringa bestämda toner. Nu vet ni således hvarom frågan är. Konststycket har för öfrigt länge praktiserats äfven i Sverige, fastän glasen här påfyllas ej blott med vatten, utan äfven med andra iytande ämnen, dels i förening med vatten, helst varmt och sockradt, dels helt och hället vattenfria, beroende på smak och tillgång samt ej heller så sällan på den som har till yrke glagens påfyllande. De bestämda tonerna frambringas i sådant fall genom att sammanstöta tvä eller flere glas mot hvarandra, under utrop åf ordet skål, morgens eller hvad som kan anses lämpligt för tillfället, hvilket upprepas så länge vätskan finnes qvar i glasen och som stundom repeteras i många olika serier, allt under ständigt påfyllande af större och mindre qvanta. Det är åtminstone det gamla melodiska sättet, hvilket vunnit stor utbredning och fortfarande bibehåller sin popularitet, under let hr Calderazi:s melodium, med all akt ning för den omisskänliga virtuositet, hvarmed instrumentet trakteras, förefaller månsen väl tver. Kunde hr Calderazi öfvertalas att blanda upp sina qvanta med något som för svenska naturer har starkare sympati, skulle han otvifvelaktigt vinna större erkännande. Litet mera värme kunde ej skada. En mezzocaldo skulle göra förträfflig effekt hos Calderazi. Det var åtminstone hvad en af våra vänner, som länge vistats uti Italien, förklarade härom dagen, och vi bafva ej skäl att betvifla påståendet. Vi äro i allmänhet föga böjda för tvifvel, vare sig att det gäller så stora qvantiteter, som hela Öresund, eller endast de små qvanta, som äro nog för en Calderazi, Man kan visserligen taga sig vatten öfver hufvudet, något som hrr Edwards och Petersen just vilja göra, men är man ihärdig, går man vanligtvis i land dermed. Den rätta ihärligheten i våra dagar måste dock sökas hos tidningskorrespondenterne, helst de som äro af anglosachsisk race. Hvem hvar det som tog reda på Livingstone till slut? Månne vetenskapsakademierna eller offentliga eller enskilda expeditioner, de lärda, statens tjenstemän, de som reste med publika anslag? Nej, det var en tidningskorrespondent af nyss nämnda race. För en tidningsskrifvare är icke något omöjligt och för en korrespondent i synnerhet får det naturligtvis aldrig