Aftonbladet – 20 juni 1872, sida 3

Friherre Gripenstedt. Då jag för min del icke kan gilla den mening, som i allmänhet gjort sig gällande inom denna kammare, att grundskatterna böra afskaffas och helt och hållet efterskänkas, är det med verklig tillfredsställelse ig kan säga, att denna min åsigt står i den ullkomligaste strid med mina enskilda intressen. Jag säger icke detta för att berömma mig sjelf, ty att ställa landets allmänna intressen framför sina egna, är för hvarje representant en så oeftergiflig pligt, att dess uppfyllande måste antagas vara något, som ingen underlåter; men det gifver ett visst lugn att veta med sig, att ingen kan påstå, att man mer eller mindre medvetet påverkas af de enskilda intressen, som för många skulle blifva en följd af grundskatternas efterskänkande. Då man hör de skäl, som från andra sidan anföras, mötes man strax af det temligen peremtoriska uttalandet: Vi fordra blott rättvisa och kunna derför icke erkänna hvarken grundskatternas fortfarande tillvaro eller deras aflösning. Just så; mine herrar! Rättvisa skola vi öfva, men hvad är då rättvisa? Jag vill be, att man härvid icke, såsom ofta sker, sammanblandar två olika saker: en inbillad, s. k. rättvisa mot jorden, den känslolösa materien, och den verkliga rättvisa mot jorden, den känslolösa materien, och den verkliga rättvisan mot egaren. Det är en fullkomlig chimöre att säga, att den eller den egendomen lider en orättvisa, derför att den är hårdare beskattad än en annan. Vill man påstå något sådant, så kan man med lika mycket skäl säga, att om en jordbrukare göder eller sköter olika delar af sin jord olika väl, så lider den delen, som gödes och skötes väl. så lider den delen, som gödes och skötes sämre, en orättvisa i jemförelse med de öfriga delarne, eller att en egendom, som är behäftad med inteckning, lider orättvisa i förhållande till en annan. som ej tryckes af någon skuld. Nej, den orättvisa, hvarom man på allvar kan tala, skall gälla egaren, och således måste man tillse, om den nu varatde innehafvaren af skattejord verkligen lider någon orätt, derför att han måste erlägga rundränta. Det är detta, som skall pröfvas. för att bevisa den förra s. k. orättvisan, eller att jorden är orättvist beskattad, har man temligen trotsigt framkastat och fordrat svar på den frågan: När blef grundränta med rätta pålagd jorden?Jag tror mig kunna stå till tjenst med åtskilliga upplysningar i detta afseende, som åtminstone 8 kola visa, att ganska många kategorier finnas, då grundränta med den fullkomligaste rättvisa blifvit jorden åsatt. I brist på annat uttryck nyttjar man gerna ordet lån såsom ursprung till räntan och frågar, när innehafvarne af skattejorden fingo det lån, för hvilket grundskatterna skulle utgöra ränta? Häri ligger en missuppfattning eller en afsigtlig förblandning af ord och begrepp, ty något län har visserligen icke lem nats, men en skatt finnes det oaktadt; och beviset för dennas tillvaro finner man bäst, om man går tillbaka till den förste odlaren. Närkronan upplät sin mark till denne, när nybyggena utsynades och kronan gaf brukaren bidrag till odlingen, såsom det ännu i dag tillgår, månne icke ronan, som egde jorden, då också hade rättatt, när den afstod sin egendom, göra billiga förbehåll, och kan man skäligen p , att den skuld, som den förste enskilde jordegaren då iklädde sig i form af ränta, ej var fullt berättigad? På detta sätt hafva under tidernas längd tusentals kronolägenheter öfvegått till skattehemman och omföras på dylika vilkor dagligen 1 jordeböckerna. nnu ett annat sätt finnes, hvarigenom grundräntorna uppkommit, och jag tror man skall hafva svårt att vederlägga dess rättmätighet. När kronan öfverlemnar sina kronohemman till skattejord för en ringa penning — man har, såsom hvar och en vet, ofta till och med i fråga satt, att kronan skulle afstå dem utan lösen — har icke kronan då rätt att förbehålla sig en ringa ränta, och månne icke detta är en rätt, som sedermera också bör respekteras? Och nu yrkar man emellertid pockande, att äfven denna obetydliga afgäld skall skänkas till den, som kanske för ej längre sedan än sistlidna år fick hela hemmanet så godt som till skänks! Är detta den påfordrade rättvisan? ; Jag vill icke bestrida, att vissa grundräntor möjligen under förflutna tider vid åtskilliga till; fällen uppkommit af orsaker, som icke äro jem-. förliga med de nu anförda, men det återstår lik-: väl, mine herrar, att alltså först bevisa, hvilka !: grundräntor det är, som kunnå hit hänföras, eller som leda sitt ursprung endast från bevillningar, påförda under 1600-talet. Det är en ; stor skilnad — och detta har blifvit erkändt äfven af en föregående talare — emellan den ur-. gamla Jjordeboksräntan och hemmantalsräntan,: som till största delen uppkom genom dessa i ; f början tillfälliga gärder; och härtill kommer slutligen, att äfven om man kunde bevisa dessa senares orättvisa tillkomst, d. v. s. att en orätt visa skedde mot jordens dåvarande egare, så hafva dock de nuvarande innehafvarne af jorden icke det ringaste skäl att klaga öfver en i äldre tider mot andra möjligen begången arätt. Ty det enda fall, der man med något skäl skulle kunna deducera en dylik ännu qvarstående orättvisa, vore det fall, hvars antagande i ett allvarsamt samtal måste förefalla nästan såsom löjligt, emedan det icke i verkligheten någonsin inträffat, nemligen att under flere hundra år egaren af ett hemman alltjemt skulle haft blott en enda arfvinge, hvilken sålunda vid hvarje egares frånfälle ensam fått öfvertaga egendomen l: ostyckad. Endast under antagande, att ett så: dant förhållande kunnat fortgå generation efter i generation, kan man påstå, att den nuvarande ; egaren skulle vara berittigad att fordra ersätti ning för den orättvisa, som möjligen vederfarits ; j ; 1 f den ursprunglige egaren, men jag hemställer, såsom sagdt, om icke ett sådant antagande är alldeles orimligt, och om det kan vara skäl att. spilla någon tid på ett dylikt argument. Det är således alldeles klart och kan ej bortresoneras, att om också grundräntan orättvist blifvit pålagd den ursprunglige innehafvaren, så har denna ränta eller inteckning sedermera vid hemmanets ; öfvergång till hvarje ny egare, vid hvarje köp och arfskifte tagits i betraktande och verkat, ; ett den nuvarande egaren innehar jorden på pre; cis så mycket billigare vilkor, som motsvara : räntan. en — säger man — i allt fall ligger ; det i sakens natur, att en skatt, som så ojemnt i hvilar på jorden som grundräntorpa, måste vara 1 skadlig, och med denna skattens ojemna fördelning söker man bevisa dess orättvisa. Jag berl; om ursäkt, att jag måste förklara, att det är ett fullkomligt misstag att påstå, att räntans olik; het för olika hemman bevisar, att den är orättj vis, ty denna olikhet är tvärtom en sak, soml. nödvändigt härleder sig från den omständighet, att denna skatt är fixerad. Helt annorlunda vore ; förhållandet, om grundräntan vore en skatt ij. egentlig mening, såsom bevillningen, ty isådant j fall är det klart, att den borde drabba alla lika ; och att en orättvisa skulle ligga i en Sjgmn föråed ; ning deraf, men då grundräntan för lång tid till; baka och till egarnes synnerliga fördel och be; låtenhet blifvit fixerad — vi veta alla, huru 1789 års förklaring ansetts såsom ett palladium för . skattejorden — har derigenom också uppstått en inre, af sakens natur beroende nödvändighet, j. att den skulle komma att ställa sig olika I förhållande till hemiaanens värden. Om vi tänkal:! EE alla grundskatter i detta ögonblick lika fördelade efter jordens nuvarande kapitalvärde, huru länge skulle nu ett sådant tillstånd räcka? Det ligger i sakens natur, att en egare har större drift eller bättre tillfälle att förbättra sin jord än en annan, och endast härigenom skill den USTRRETER likteten inom några få år blifva bbad och efter en längre tid vara alldeles upphäfd. Det är just den stora fördelen af den fixa grundräntan, att de förändringar en egendom undergår icke medföra någon rubbning af denna heskattnino. hvilken derioenom äftanesnm man nm