Aftonbladet – 18 juni 1872, sida 2

kränkningar, som i sjelfva propösitionens:; ormvlering lågo för uppgiftens lösände; vartill sedan ännu ytterligare kom ridderkapets och adelns vägran att ingå på af ägelse af dö undäntagsförmåner, dess med: emnmiar såsom gårdsegare i stad enligt stån: ets privilegier åtnjuta. Men ett obestridigen bättre, än hvad förut varit, blir ialla AN den antagna författningen inördt. Och äfven på det rent lagstiftande områlet har det, förutom flere mindre ingalunda vigtiga lagförändringar, varit landtdagen örunnadt att bringa en stor och vigtig reorm till stånd genom utbytandet af vår orna, redan sekelgamla sjölag mot en ny, örbättrad och efter tidernas förändrade förhållanden mera lämpad sådan. Det vore kanske för mycket att hoppas, det densamma skall förmå att likaså länge som dess föregångare tillfredsställa ett framåtskri dande folks behof; men man eger dock allt skäl att förvänta att erfarenheten icke skall komma att jäfva den tilltro till dess duglighet, som de långa förarbetena med densamma berättiga nationen att hysa. Och slutligen har detta ständermöte på ett sätt, som säkert icke minst skall framkalla erkännande åt detsamma hos nationen, begagnat sig af sin rätt att förmedelst petitioner till regeringen frambära och uttala folkets önskningar, på det att styrelsen i dessa må kunna hafva en ledtråd för sitt handlidgssätt. Många hafva visserligen de petitioner varit, söm i detta afseende väckts, och många hafva varit utaf underordnad betydelse. Men att ständerna enhälligt och frimodigt uttalat sig i de vigtiga frågorna om erhållandet af en högsta domstol, bestående af oafsättliga ledamöter, om införandet af en lagbunden tryckfrihet, om undervisningsväsendets ordnande under ständernas medverkan samt om ett snart föreläggande af en dissenterlag, skall alltid utgöra ett bevis på att landtdagens medlemmar äfven på detta fält sökt att värdigt uppfylla sitt kall såsom landets representanter. — Man bör hoppas att dessa framställningar icke skola vara gjorda förgäfves, om än erfaren heten redan visat, att petitionen om press friheten varit för denna gång fruktlös. Lägges härtill, att ständerna genom det nya reglementet för Finlands bank åtmin stone i någon mån sökt ställa denna insti tution på en tidsenligare bas, samt att de genom det intresse de visat för vetenskaps societeten, ådagalagt, att de icke saknat känsla för den vetenskapliga forskningens stora betydelse för vårt folk och vårt land så kan man icke undgå att skänka den till ändagående landtdagen det erkännande, at den väl sökt fylla sin plats i Finlands ut vecklingshistoria.