Aftonbladet – 17 juni 1872, sida 2

I franska nationalförsamlingens möte förliden onsdag forsattes debatten om armlagen, hvarvid med 517 röster mot 155 antogs 19 artikeln af förslaget. Denna artikel fritager från krigstjenstgöring professorer, lärare och elever vid åtskilliga af statens skolor; medlemmar och noviser i af staten erkända religiösa samfund, äfvensom rektorer och lärare i sådana enskilda lekmadnaskolor, hvilka äro auktoriserade af lagen eller äro af allmänt erkänd nytta. Gambetta ansåg det för ett orättvist privilegium, hvilket vore stridande mot den jemnlikhetsanda, som bör utmärka armåelagen, att sådana med undervisning sysselsatta. lekmän eller andlige, hvilka icke äro aflänade af staten, skola fritagas från krigstjenstgöring. Jules Simon försvarade deremot artikeln uti ett tal, hvilket var säarskildt beräknadt för majoritetens religiösa sympatier och hvilket också entusiastiskt applåderades af högern. Under fortgången af sitt tal tillkännagaf Jules Simon, att de ledande principerna i den undervisningslag, som kommer att föreläggas församlingen, äro att undervisningen skall blifva obligatorisk och att den mest oinskränkta samvetsfrihet kommer att tillämpas med afseende på undervisningsväsendet. Vi ha förut omtalat det ogillande, Thiers uppträdande vid nationalförsamlingens sammanträde den 10 dennes under diskussionen om armålagen mött inom en stor del af pressen i Paris, samt den harm hans hotelse att afgå i fall nationalförsamlingen icke gick in på förslaget om den femåriga tjenstetiden väckt inom alla partier. Bien Public och National, båda Thiers organer, söka nu urskulda honom och låta förstå, att han förifrat sig och gått längre än han egentligen velat, Sistnämnda tidning menar, att Thiers icke ville antyda att han ämnade afgå, då han yttrade, att han, djupt be