Aftonbladet – 17 juni 1872, sida 2

Derfra, hvor höjt sig Fjelde taarne, XE löfte Sjaelen op med sig; vor Mend, af deres Styrke baarne, Med ZEre har brudt Livet Vej; Hvor Tanken dybt i Mindet bunder, Ia drages af dets sterke Skin; vor Haanden virked mangt et Under, Kun ledet af et barnligt Sind — . Derfra velkommen hid Til Arbejdets, Flidens og Snillets Strid! Den sista helsningen var egnad de danke deltagarne, och följande vers afsejöngs ill dem utaf kören under konsertmästaren 3. Helsteds ledning: Og fra de lave Öer og grönne Sletter, Som aldrig spotte Plovens skarpe Bid; Hvor Himlens Hvelvkun S etOraendse seetter, Og Havets Luner gegge Mandens Vid; Hvor Söndenvind og Solskin löve Skoven, Og vekke Foraar i det glade Sind; Hvor Haandens Virksomhed og Tankens Spind Kun trenge til Velsignelsen fra oven — elkommen Alle her, Hvis Straeben er erlig og Heder verd! Slutligen uppstämde hela den stora kören följande vackra slutvers. Vi trende Folk i det höje Nord, Ej Tallets Styrke vi finge; I Folkenes megtige Faelleskor Kun svagt vore Röster maa klinge; Men om med vor Evnes fulde Skat Vi trofast og redelig virke, Da faa vi vort eget Spir vel sat Paa Verdens-Kulturens Kirke; Da finde for Brist og Bröst vi Raad, 0 haevde vor Ret til at vere; Då Sönnernes frie, mandige Daad Skal kappes med Fedrenes Are! Då sångens sista toner förstummats, reste sig hufvudkomitens president, konselj presidenten länsgrefve Holstein-Holsteinborg, och höll, vänd till konungen, inledningstalet. Konsten och industrien, yttrade han, hafva från de äldsta tiderna varit kulturens ledsagare, ja, stundom dess bärare och förelöpare, men först åt den nyaste tiden har det varit förbehållet att iföra dem den klädedrägt, hvari de här framträda. Utställningarna, vår tids verk, hafva redan sin egen historia, och deras ändamålsenlighet har ådagalagts genom det obestridliga gagn de gjort såväl åt industrien som konsten. De stora nationerna täfla om priset vid verldsutställningarna; deras sträfvan på detta område har ännu långtifrån nått sin höjdpunkt. I den gamla kejsarestaden vid Donau rustar man sig till en utställning, som synes skola göra alla sina föregångare hedersplatsen stridig, och under det att vi här samlas kring vårt mera blygsamma verk, hålles en storartad utställning i det ryska rikets forna hufvudstad. De danska utställningarna hafva en anspråkslös begynnelse, som ligger långt tillbaka i tiden; men denna begynnelse var lifskraftig, såsom man kan se deraf, att så många små utställningar ständigt egt rum rundt omkring i lan dets köpstäder, der konstoch industriföremål framställas tillika med landtbrukets produkter. Den första större utställningen i Danmark var den i Kristiansborg slotts ridbana för tjugu år sedan; den var efter dåvarande tidens förhållanden icke oansen lig, om än ringa, jemförd med hvad den nu varande bjuder, men den blef följdrik, i det att tanken om en ny uppstod och fasthölls så som nyttig och nödvändig förnämligast a industriföreningen. Tiden gick, och år 1864 kom med dess olyckor, men tanken om en af Danmark anordnad gemensam nordisk utställning blef dock ej uppgifven. De blef emellertid Sveriges lott att först verk. liggöra iden om en dylik utställning, nem ligen år 1866 i Stockholm. Samtidigt med densamma hade man i Kjöbenhavn besluti sig för att lägga den nästa utställninger på den plats, den nu har fått, och i trot af alla uppstående svårigheter lyckades de att genomföra verket. Industriföreninger har största förtjensten häraf, som bland en skilda män, främjat saken med råd och dåd ville talaren nämna fabrikanterna Rames Bing, Anker Heegaard, grefve Frijs Frij senborg, öfverpresidenten Emil Rosenörn rnstmästaren Christensen och arkitekten V Klein samt professor Heinrich Hansen hvilka alla, hvar och en i sin riktning ifrigt bidragit till arbetets fortkomst. Äfvei riksdagen och kommunen såväl som de lo kala komiterna hade lemnat ett kraftig bistånd. Svenske och norske män hade ni tiskt och välvilligt samverkat med d danske. Sedan talaren härefter med några ord a hyllning vändt sig till konungen, anhöll ha att H. Majestät måtte förklara untställnin gen för öppnad, Nu reste sig konungel och yttrade med kraftig stämma följand ord : Det har varit mig en sann och upprik tig glädje att kunna öppna utställningen Att min älskade hustru, drottningen, ick kan vara tillstädes hos oss, är för henne el stor sorg. Med djupt beklagande sakna jag, och, jag är förvissad derom, hela för samlingen, min gode vän, Hans Majestät ko nung Carl XV, men jag är viss om att har i detta ögonblick är hos oss med sina bäst välönskningar. I det jag nu önskar, at denna utställning måtte bära rik och väl signad frukt för industriens och konsten utveckling till de nordiska rikenas välgån; och styrka, förklarar jag denna andra nor diska industrioch konstutställning för öpp nad! I samma minut ljödo kanonerna, spring vattnet i salens midt sände sina strålar luften, maskinerna sattes i gång och sån garekören, beledsagad af musiken, uppstämd kantatens sista vers (på melodien Vår Gu är oss en väldig borg): O store Gud, Dig love vi, Paa Dig vort Haab vi bygge.