Aftonbladet – 15 juni 1872, sida 2

vänta tills hon erhåller sin moders uppriktigt gifna tillstånd att gifta sig med mig. Nästan långt gången pligtkänsla eller hur? sade Treherne sorglöst. Nej, visst inte, återtog Digby varmt, ehuru jag sjelf plågas betydligt under denna väntan, så hoppas jag dock på ett lyckligt slut. Agnes skall inte låta mig vänta för alltid, det vet jag, och om det dröjer alltför länge, så tror jag att lady Digby hellre ensam tar första steget till förlikning, himlen vete för hvad! än ser mig olycklig. Hon skulle göra det genast, men min far vill inte höra talas derom. Alldeles riktigt af honom, svarade George, men mrs lynne behöfver tuktas litet. Jag skall se hvad jag kan göra för dig, Digby, innan jag lemnar England; jag betviflar att mitt bemödande i denna affär ringar någon hugnad; det blir snarare att rifva storm öfver mitt eget hufvud. Dessntom tror jag inte att just denna tid är implig till några öfvertalningar, ty mamma x mycket ur humör efter förlusten af Ariscedwyn. När man hör hennes förebråelser emot mig, skulle man kunna tro att jag frivilligt afsagt mig egendomen eller att jag skaffat mademoiselle du Broissart till rätta för att bli af med den. Hurn som helst, Digby, om jag är här eller i Canada, så har du mitt fullkomliga bifall till giftermålet med min syster, och som jag är hennes ende bror, skulle jag tro att det också gäller något.Ja det gäller för mig mest, min hedersbroder, sade Digby, hjertligt skakande Georges hand, och jag vill hoppas att en dag få ett lika vänskapligt sam caf din moder. Hvad är det? frågade han, då en af uppassarne närmade sig och på en bricka räckte George en liten skrifven biljett. (Forts)