Aftonbladet – 15 juni 1872, sida 2

OD ,, Aa ÖS PB nom den åsyftade lagen se sig tvungne att utöfva en samvetspolis, som är dem högst motbjudande. Äfven af skickliga lagkarlar hafva vi hört denna lag utdömas såsom onyttig och onödig. I franska nationalförsamlingens möte den 10 dennes, då den treåriga krigstjenstetiden antogs, rådde bland de deputerade mycken oro, hvilken äfven före sessionens början gaf sig tillkänna i samlingsrummen, Det var nemligen bekant, att Thiers var fast besluten att icke gå in på förslaget om fyraårig krigstjenstetid, utan att han skulle söka upprätthålla komitens förslag och förkasta hvarje kompromiss. Jean Brunet. och generalerne Guillemant och Charanton uppträdde efter hvarandra i tribunen och förordade en kortare krigstjenstetid. Samtliga dessa talare helsades med bifall, men i synnerhet gjorde general Guillemauts tal ett djupt intryck. Genom ovederläggliga sifferuppgifter ådagalade han, att en fyraårig krigstjenstetid skulle gifva landet flera gamla soldater — efter Thiers endast hade förtroende till gamla soldater — än den femåriga tjenstetiden, hvarjemte man genom den skulle erhålla bättre elementer till kadrer. Om I icke viljen, om I icke kunnen, sade talaren, behålla soldaterne mer än fyra år under fanorna, så föreskrifven icke fem år i lagen. Det är nödvändigt, att befolkningen klart fattar hvad man begär af henne; värnepligten måste vara obligatorisk och lika; den fattige och rike måste stå sida vid sida i ledet, unge män med uppfostran måste amalgamera sig med arbetare och bönder, för att under fanans hägn lära dem hvad de veta och i sin ordning af dem blifva undervisade om hvad de icke känna tilll Efter general Guillemauts tal tycktes församlingen vara böjd att votera till förmån för den fyraåriga krigstjenstetiden. Klockan var nu half sex och en fjerdedel af medlemmarne hade redan begifvit sig till Paris. Omedelbart efter Guillemaut uppsteg Thiers i tribunen. Han försvarade den femåriga krigstjenstetiden såsom den enda möjliga för att åstadkomma en verklig reorganisation af armån och för att kunna bilda kadrer, hvilket vore en lifsfråga. Han upprepade större delen af de skäl han anfört i lördagssessionen och behandlade iden om en nation i vapen som en fabel. Thiers påstod äfven nu, att den preussiska krigsstyrkan aldrig öfversteg 900,000 man, och att den enda orsaken till Preussens framgångar var att dess armå var rustad, men icke Frankrikes. Sedan han derefter hänvisat på de märkbara framsteg, Frankrike gjort under de senaste femton månaderna, sade han: Detta förhållande i förening med Frankrikes helt och hållet fredliga politik bidrager att stärka det sträfvande att upprätt hålla freden, som gör sig gällande i hela Europa. Om freden fortsätter, då Frankrikes armå är fast rekonstituerad, kan man nedsätta krigstjenstetiden från fem till fyra år, men för närvarande vore det en galenskap. Vid slutet af sitt tal tycktes Thiers råka i ett tillstånd af ytterlig irritation, Han yttrade: Gud bevare mig för att såra församlingen. Men jag förklarar, att om I icke voteren den femåriga krigstjenstetiden, skall jag begifva mig djupt nedslagen härifrån. (Långvarig rörelse.) Det vore märkvärdigt om alla här skulle ha frihet att tänka som de ville, men de män, på hvilka ansvaret hvilar, icke skulle åtnjuta samma rättighet. Jag känner mitt ansvar och det är detta som gör mig envis. Jag har likasom ni ett ansvar och jag vill icke styra efter idger, som icke äro mina. En hvar är fri här och jag vill också vara det. Om ni om tre år få en dålig arm6, bär icke jag ansvaret derför. Om I icke voteren den femåriga krigstjenstetiden, vill jag icke tillämpa lagen. I mån taga denna förkläring som I viljen. Vid dessa presidentens ord rusa alla deputerade upp från sina platser och ett döfvande oväsen uppstår. Gambetta uppstiger i tribunen och uppmanar församlingen att afhålla sig från den votering, hvartill man vill tvinga henne. Oväsendet tvingar emellertid talaren att efter pågra minuters förlopp nedstiga från tribänen. Vid voteringen segrade, såsom redan är kändt, komitens förslag med 495 röster mot 54, hvilka senare sannolikt tillhörde venstern och yttersta högern, Times korrespondent i Paris berättar, att han på hemresan från Versailles till Paris hörde flere deputerade klaga öfver den pressning, som utöfvats på dem, hvarjemte de högt uttryckte sin ledsnad öfver att ha röstat sm förmån för den femåriga krigstjenstetien. Thiers under ofvannämnda debatt förnyade hotelse att afgå har väckt det mest oangenäma uppseende i Frankrike och ogillas af alla tidningar, oafsedt hvilka politiska åsigter de omfatta. Sålunda yttrar till exempel den ansedda Journal des Debats: Vi tro oss gifva ett troget uttryck åt den allmänna stämningen, då vi säga att publiken enhälligt beklagar, att republikens president under gårdagens session låtit hänföra sig till ett utbrott af liflighet, som synes oss af ingenting berättigadt. Landet, som gifvit hr Thiers sitt förtroende, har svårt att vänja sig vid den tanken, att det icke längre skall se honom i spetsen för affärerna; men just med anledning häraf kan man icke godkänna, att en så högstäld man, som gjort och ännu är bestämd att göra landet så stora tjenstör, talar så lättvindigt om att draga sig tillbaka, som om det blott gälde en simpel ministerportfölj. Kanonen, har man sagt, är konungarnes sista skäl; man skulle i enlighet härmed kunna säga, att hotelsen att draga sig tillbaka är hr Thiers sista skäl. Han bör derför icke tillåta sig att använda det förrän i yttersta nödfall, och i går företedde sig verkligen icke något sådant fall. Den utmärkte statsmannen lät dupera sig af sin inbillning, då han förklarade, att han icke ville bära ansvaret för hvad som syntes honom dåligt i