Aftonbladet – 14 juni 1872, sida 2

häröfyver ; när den är död, så är den död. Hvad skall jag göra med den lilla stackarn nu, Grace ? Jag tror det vore bäst att kasta den i sjön, Frida, och ju förr du gör det, desto förr kan du också glömma den. Elfrida hade alltid varit mycket barnslig i afseende på djur; hon kunde sörja förlusten af en häst eller hund, som om det varit en nära anhörig, och Grace väntade derför att få se en attack af förtviflan innan bon skulle skiljas vid den döda hunden. Förmodligen skulle Elfrida linda den i en fin näsduk och inlagd i en vacker carton varsamt sänka ned den genom fönstret. — Men en förändring hade inträffat med Elfrida denna morgon, som hade gjort henne till mer än skolflicka och som kanske med tiden skulle kunnat göra henne till mindre än qvinna. Hon hade begått det första misstaget i sitt lif och genom systerns enkla yttrande kommit till öfvertygelse om, att hon för ett flyktigt nöje och en föga tillfredsställande beundran sålt sig sjelf. — Hennes . lynne tycktes snabbt förändras. Innan tårarne ännu hunnit torka på kin den, började hon skratta med . feberaktig häftighet. Hon hoppade upp på soffan under fönstret och utan en blick på den döda valpen, utan ett litet smekord till farväl eller en enda strykning öfver dess silkeslena lockar, slungade hon den långt uti sjön under ett fortsatt skratt.Så mycket för Maltahundar, Grace; det skall bli låvgt till, innan jag skaffar mig en ny. Du har rätt! Den väricke värd allt hvad den kostat mig, jag önskar jag aldrig,sett den, Hon hoppade ned på golfvet igen, innan ännu vågorna hunnit skölja öfver hvad hon gifvit dem,