Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 2

blir lady före dig, Grace, och nu blir det jag som får vara förkläde för dig på balerna i Madras. Jag kan ännu inte fatta, att det verkligen är sant, Frida; det förekommer mig som en dröm, att du redan skulle lofvat bort dig. Ja! det förefaller mig sjelf besynnerligt, men det hade väl inträffat endera dagen och då gör det väl litet i det stora hela, att det blef så snart eller hur, Grace? sade kon vändande sig till systern, Det uttryck, som stod afprägladt i Gracesansigte, kom Elfrida att slå armarne kring hennes hals och brista i gråt. Länge höllo de hvarandra omslutna och båda funno i tårar ett aflopp för den rörelse, som så mäktigt gripit dem. Q, Grace, min älskling! hvad helst som må hända mig kan jag aldrig lefva långt skild från dig — jag måste alltid hafva dig i min närhet. Tyst, min käraste lilla Frida! då du blir gift, så måste du göra hvad din man öns skar — men i alla fall hoppas jag att våra skilsmessor ej blifva långvariga. Torka nu bort tårarne, älskade barn; i fall mr Tre herne såg dig nu, skulle han tro att du vore djupt olycklig i stället för motsatsen. Men, Grace, yrkade Frida fortfarande, slingrande sina armar kring systerns hals, huru det än må blifva och hvad än menniskorna. säga om mig, så lofvar du ju att ändå alltid hålla af mig? Huru kan du göra en sådan fråga? sade Grace nästan förolämpad öfver systerng ifrågasättande af en motsatt möjlighet. Alltid och allestädes blir jag dig inr.erligt tillgifven,-så visst som jag hoppar på Gud. Har jag någonsin gifvit dig FPuledning att ro annorlunda ? 0, Grace, hnru grönslöst jag håller af igha (Forts.)