Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 2

personer sutto i muntert samspråk och lika många par knifvar och gafflar voro i liflig rörelse. William Treherne satt bredvid kapten Nelson och midt emot Elfrida. Då han vexlade morgonhelsning med kaptenen och Grace, hvilken senare satt bredvid sin syster, såg den ene så oblidkeligt kall ut och den andra så kyligt artig, att han kände sig något generad och hade haft god lust, att genast offentliggöra på hvilken fot han stod-med den yngsta miss Salisbury. Sät: tande sig, kastade han en förstulen blick till sin fästmö, hon mötte den med en halft blyg, halft medveten om sin nya ställning till honom. Hon var klädd uti en enkel, blå och hvit musslinsklädning, större delen af det rika, glänsande håret låg i oordnade tjocka lockar öfver ryggen, hon hade ej haft tid denna morgon att omsorgsfullt lägga upp det, men just detta förlänade hennes utseende ännu mera barnslighet och i fästmannens ögon fängslande behag. Ögonen sqvallrade visserligen om tårar men unga flickor gråta ju så ofta och William brydde sig icke derom. Graces stränga, allvarliga min väckte högeligen hans misshag och han fann lämpligast, att ju förr dess hellre gifva henne ännu större orsaker att se missnöjd ut. Hans helsning på kaptenen var till ytterlighet fri och obesvärad, God morgon, kapten — hoppas ni mår väl! En stormig natt vi haft, det ha vi minsann fått erfara, Frida! en annan gång få vi vara mera förutseende. God morgon, miss Grace — hoppas att ni ej satt uppe för vår skull. Under tiden slog ban sig ned, reqvirerarde ris och kall fågel. Grace såg på sin syster med den yttersta