Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 2

Från första dagen han såg Elfrida, hade han erfarit den attraktionskraft som hennes lifliga, oskuldsfulla väsende utöfvade. Hon var för honom hvad en doftrik, svällande ros är för den som under långa nätter vid skenet af en gaslåga varit sysselsatt med skrifning till dess hjernan nästan angripes af yrsel, hvad en dryck friskt vatten är för honom som under tröttsamt arbete i solhettan känner hvarje droppe blod i sina ådror förtorkas — sinliga njutningar båda, men extrema för den förslappade förnimmelseförmågan. Han tänkte lika litet på hennes så kort förut gifna vägrande svar, som på det nu nästan aftvingade bifallet och hans kalla sjelfviskhet tog ej i betraktande att fjäriln af egen böjelse måste komma till oss för att ej det skimrande färgstoftet på dess vingar skall förgå, ty huru lätt den än må fångas går dock något deraf förloradt och efter ett våldsamt vidrörande skulle ej mycket af dess skönhet finnas qvar att beundra, Han ville ega: Elfrida Salisbury och hon hade lofvat att blifva hans — detta var nog för William Treherne, När han fullbordat sin toilett, med hårborsten gifvit den sista omsorgsfulla uppstrykningen åt håret, kammat polisonger och mustacher, kastade han en mönstrande, gjelfbelåten blick i spegeln och var verkligen med det glädjestrålande ansigtet vackrare än vanligt då han inträdde i matsalongen, der nästan alla öfriga passagerare redan intagit sina platser. I allmänhet bestämmer hvar och en sin plats vid bordet på dylika resor och behåller densamma under hela vägen — han hade derföre att passera bakom den långa raden af golffasta stolar tills hån uppnådde sin, vid öfra ändan af det långa bordet hvaromkring 150