Aftonbladet – 12 juni 1872, sida 2

henne rysligt, i fall hon finge veta, att men: niskor talade illa om mig. Jag känner en verklig rädsla att råka pappa och mamma, då jag vet att de måste bli mycket onda på mig. Hej, inte om jag står vid din sida, min älskade, sade Treherne, hvem skulle våga vara ond på dig, sedan du blifvit min hustru. Dyraste Elfrida! jag är säker att du har mig kär, bevilja den bön du afslog i går, och alla dessa ledsamheter skola pu vara verståndna; hyarken Grace ej heller dina föräldrar skola kanske någonsin behöfva höra talas derom? Då han sade detta, såg han verkligen särdeles bra ut, med det uttryck afinnerlig förtjusning, som kärleken förlänade hans regullera drag, och utsigten att blifva mrs Treherne samt att få bära en vigselring voro äfvenledes mycket lockande, då dertill lägges att Elfrida ingalunda saknade infrezso för houom, Hon tvekade likväl ännu, Jag begär ihto att du ännu Skåll älska mig, fortsatte han med ifver. Jag bön faller blott att du vill försöka göra det; tror du det skall bli så rysligt svårt, min älskling? — hon såg stillatigande ut öfver iön — och detta är det enåa sätt, på hviiket jag kan tänka mig att vi kunna undgå dina föräldrars vrede. Detta sista yttrande verkade afgörande på hennes besiut, och ehuru tårarne ännu dallrade mellan ögonlocken och ansigtet ut tryckte idel hedröfvelse, vände hon sis dock till honom och svarade: .Ja, mr Treherne, jag vill blifva er hu strid, efter ni så mycket önskar det, och ni lofvar mig ju, att ej berätta för min älskade Grace att kaptenen var så ond på er. Var fullkomligt lugn derför; och du vill ju älska mig, Frida, eller bng?z