Aftonbladet – 11 juni 1872, sida 2

FINLAND. Förstärkt statsutskott kommer att tillsättas för afgörandet af följande frågor: 1:o rörande bränvinsskattens användande, afseende å hvilket ärende bondeståndet stannat i olika beslut med öfriga stänlen. vstnämnda stånd har nemligen, paktadt sammanjemkffingsförslag, vidhällit silt förut fattade beslut att anslå det möjliga öfverskottet öfver 3 mill., hvartill bränvinsskatten beräknats minst skola uppgå, till ytteriigare utdelning bland landets kommuner. 2:0 rörande anslagen för folkskoleväsendet. Bondeståndet har äfven i afscende å denna fräga vidhållit sitt förut fattade beslut, afvikande från de öfriga stånden. Statsutskottets betänkande i anledning af relationen om statsverkets tillstånd föredrogs den 5 d:s i borgareståndet, hvars talman icke, såsom för några dagar sedan af misstag uppgafs, ansett några grundlagshinder för en sådan diskussion finnas. Från Wiborg skrifves i Wiborgs tidning: Vi hafva förut omtalat att samtliga fångknektar vid Pantsarlaks korrektionsinrättning hade uppsagt sina tjenster från den 1 Juni, i fall ej deras lönevilkor skulle ökas. Deras fordringar voro ej heller större än 50 mark i månaden, som väl ej kan anses för mycket med hänseende till det ansvar, som åtföljer tjensterna, och lefnadskostnaderna på orten. Direktionen understödde äfven deras anhållan, som insändes till senaten i medlet af April, och påminte tillika om att knektarnes löner genom under tidernas lopp beviljade extra förmåner de facto kommit att öfverstiga det i 1829 års reglemente stadgade beloppet, som oförändradt bibehållits i den nya staten. Vecka efter vecka förflöt och intet svar anlände. Slutligen ankom åtta dagar före den fatala första Juni från senaten, icke ett bifall till den begärda löneförhöjningen, utan en förfrågan om huru det närmare förhöll sig med de omnämnda, småningom uppkomna lönetillskotten. Direktionen afgaf oförtöfvadt härpå svar, i det hopp att löneförhöjningsfrågan skulle hinna afgöras af senaten före den 1 Juni och sålunda alla vidare svårigheter undanrödjas. Dag efter dag förflöt och intet svar ankom. Den I Juni närmade sig med stora steg och det fanns all utsigt för att fångarna skulle blifva lemnade utan bevakning. Torsdagen den 30 Maj beslöt direktionen att hos guvernören anhålla, att denne ville pr telegraf begära svar på den ingifna inlagan. Så skedde. Fredagen ingick. Fångknektarne voro mer än någonsin beslutna att lemna sina poster kl. 7 e. m., då deras arbete var slut. Så skedde äfven. Kl. 7 inträdde de till fängelsets föreståndare och förklarade att de lemnade inrättningen, då deras begäran ej blifvit bifallen. Förgiäfves uppmanades de att bida tills det väntade telegrammet ankommit. De gingo sin väg och lemnade åt föreståndaren och vaktmästaren att bäst de kunde bevaka de 149 fångarne. Ännu var dock ingen större fara på färde. emedan arrestanterne kl. 7 instängts i fängelserummen. Men huru skulle det gå följande mor gon, då de skulle utföras på arbete? Stadens kommendant hade väl på direktionens enträgna begäran lofvat gifva några soldater till fångarnes bevakning, men så många man, som önskats och som behöfdes, hade han ej trott sig utan anmälan hos generalguvernören gerna kun. na lemna. I alla händelser blefve det dock svårt att komma till rätta utan de vanliga knektarne och det så mycket mer som, i fall af ett afslag på löneförhöjningsbegäran, det allt skulle räcka sin tid, förrän nya knektar hunnit anskaffas. Dessa farhågor voro dock lyckligtvis onödiga På aftonen den 31 Maj anlände ett telegram at senaten bifallit knektarnes anhållan och att de ras lön bestämts till 50 mark I månaden.