Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 3

le buro prägel, som uti Elfridas tankar på öräldrarne blandade en viss fruktan. Elfrida såg återigen ut genom fönstret och utropade: Nu, mr Treherne, tror jag vi kunna fara! Sjön är bestämdt något lugnare och det vörjar klarna. Se ut. Det ljusnar litet, men ännu måste vi vänta en stund, Elfrida.. Är ni mycket rött ? Åhnej! endast på att vänta. Jag har ondt i hufvudet, troligen efter solbaddet i lag. Klockan är snart 10, sade han, seende på sitt ur, jag har sagt till om ett sängrum åt er. Det vore bäst att ni tog några timmars hvila, Elfrida; så snart en gynnsam förändring inträder i väderleken, skall ni blifva underrättad. Jag skulle inte kunna sofva, sade hon matt, äfven om jag vore aldrig så trött. Men vill ni inte försöka att ligga en stund i alla fall. Ni blir alldeles förstörd I morgon om ni vakar hela natten. Det vore mig ej möjligt att ligga en minut lugn, mr Treherne, utan jag skulle ideligen springa upp och se på sjön. Ack! var så god gå ut och hör efter hur snart vi möjligen få ge oss af. Han blef borta ungefär en timma och återkom med uppmuntrande nyheter: Vår lycka har vändt sig, Elfrida, sade han, -.matroserne säga att, ifall sjön fortfarande lägger sig, vi kunna vara ombord inom några timmar — ser ni att allt reder sig. Försök att bli litet gladare nu tillade han, sättande sig bredvid henne. Tänk huru mycket värre det hade kunnat blifva — förutsatt att stormen varat hela natten och ingpaten, gått ifrån 0ss? Di försäkrar jag att jag intb begriper